<I>Ledare:</I> Oeniga om EU:s framtid
Erika Ullberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
EU:s ordförandeland Belgien har försökt att driva på utvecklingen för att hantera de svåra framtidsfrågorna om hur samarbetet ska reformeras och organiseras. Belgien är också en av unionens mest federalistiska medlemmar. Därmed har skepticismen mot Belgiens arbete varit stor från de länder som inte vill se en federalistisk utveckling. Men toppmötet kunde slutligen enas om att tillsätta ett konvent med representanter från alla medlemsländer, EU:s församlingar och kandidatländerna. Om ett och ett halvt år kommer resultatet av deras arbete att läggas fram och beslut om Europaunionens framtida utseende att fattas.
<b>Mer än kaffeklubb</b>
Göran Persson vill värna om det mellanstatliga samarbete. Men det demokratiska underskottet kommer aldrig att försvinna om inte mer makt flyttas från medlemsländernas regeringsföreträdare till de folkvalda företrädarna för EU. Visst hör många frågor inom EU hemma på ett mellanstatligt plan. Men andra frågor måste hanteras på en överstatlig nivå. Överstatlighet har blivit kontroversiellt, men det är naturligt att vissa beslut kräver majoritetsbeslut istället för total enighet, samt att veto i alla frågor är ett effektivt hinder mot en positiv utveckling inom flera viktiga områden. Överstatlighet i sig är dock inte det relevanta. Viktigast är att klargöra på vilken nivå olika beslut hör hemma. Rollfördelningen mellan EU och de nationella parlamenten måste tydliggöras. EU kan inte bara vara en kaffeklubb för regeringschefer.
EU-motståndet kommer heller inte att försvinna genom att en reformering av EU påbörjas. Tvärtom kan respekten och förtroendet för EU öka om ansvarsfördelning, uppdrag och beslutsnivå klargörs.
<b>Olika demonstrationskrav </b>
Aktiviteterna omkring toppmötet i Laeken blev lyckligtvis inte lika våldsamma som i Göteborg. Ungefär ett hundratal personer greps för bland annat skadegörelse och olaga vapeninnehav. Men med tanke på det enorma antalet demonstranter så var problemen små. Att det organiseras massdemonstrationer vid varje EU-möte är nu en regel. Över 100 000 människor demonstrerade i Belgien under toppmötet. Intressant är att ståndpunkterna och de församlade är så heterogena. Fackföreningsrörelsen demonstrerade för ett i viss mån mer federalistiskt Europasamarbete. Flera vänsterorganisationer krävde istället ett slut för EU-samarbetet. Några vill alltså ha mer politiskt samarbete över nationsgränserna, medan andra är globaliseringsmotståndare som vill minska överstatligheten.
Men när det refereras till demonstrationer likt de i Laeken så talas det mer om demonstrationerna i sig än deras skiftande krav. Detta ger en ensidig bild. Precis som att meningar går isär i toppmötets lokaler så är åsiktsskillnaderna på gatorna och i demonstrationsleden stora. Att föreställa sig demonstrationerna i Laeken som en enda demonstration med 100 000 deltagare är ungefär lika rimligt som att beteckna 1 maj-demonstrationerna och när Skattebetalarnas förening protesterar att vara ungefär samma sak.