<I>Ledare:</I> Låt tomten komma!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En kollega aktualiserade frågan på en lunch förra veckan. Lura hurdå undrade vi.
- Ni säger väl inte att tomten finns?
Många erkände förläget att vi kanske visst säger till barn att tomten finns. Därmed hade vi gjort bort oss totalt. I sann 70-talsanda menade personen på högsta allvar att det är skadligt att lura barnen att tomten finns.
- Tänk att de kan bli retade på dagis om man lurar barnen och de går på att tomten finns, sa kollegan upprört.
- Det finns dagisfröknar som också påstår att tomten finns, påpekade försiktigt en annan kollega.
Reaktionen var mycket stark och gav upphov till en lång diskussion på både ett juridiskt och filosofiskt plan huruvida det var rätt eller fel att tala om tomten som annat än en påhittad figur. Lunchkollegan berättade stolt att i deras familj berättade de alltid för barnen vem som hade klätt ut sig till tomte. För att det inte skulle råda några tvivel om att det verkligen var morfar som agerade tomte fick vederbörande endast iklädda sig ett mycket diskret skägg. Något tal om att lura i barnen den skadliga tomte-myten var det inte tal om i den familjen.
<b>Fantasi behövs</b>
Men på vilket sätt lurar man barnen? Jag säger alltid till minstingen i släkten att tomten kommer och delar ut julklapparna på julafton. Det har stämt varje år. En person som kallar sig tomten knackar på dörren, går till grannen och delar ut klapparna till namnen som står på paketen. Jag har aldrig lurat honom. Det här om Nordpolen, tomtenissarna och allt annat trams som jag tycker är så roligt att berätta har han redan genomskådat. Men om han trodde på det några år så skulle inte heller det vara något problem.
Om barnen ska skonas från allt annat än den absoluta sanningen är nog risken större att de mår dåligt än att någon dillar i dem att tomten finns. Vilken grå och kall värld vi skulle ha utan lite fantasi, vita lögner och överdrifter. Föreställ er hur ett barn leker maskerad, klär ut sig i föräldragarderobens alla spännande kläder och springer ut för att stolt visa upp sig. Barnet utbrister "Är jag fin nu?" och den sanningssägande föräldern svarar "Nej, faktiskt inte". Om föräldrarna svarar totalt sanningsenligt varje gång barn frågar om allt från krig till pärlplattan så vore det ganska förödande. Likaså måste barn sluta titta på barnprogram om de ska förskonas från allt som inte är sant. Vare sig dockor eller Kalle Anka lever eller kan prata. En björn som bor i ett skjul med en snigel är inte heller sant. Björne är utklädd, han existerar inte. Ska vi påtala att tomten är falsk borde vi alltid berätta för barnen att Björne inte heller gör det. 70-tals pedagogiken har förövrigt ifrågasatts vid så många tillfällen. Vad är barnpsykbesöksstatistiken på grund av tomten i jämförelse med Staffan Westerberg?
<b>Förstör inte stämningen</b>
Det är klart att ingen ska försöka övertala barnen att tomten finns när de kommit på huruvida tomten alltid är tomten eller att tomten faktiskt är någon bekant som agerar tomte dagen till ära. Men låt tomten komma idag och förstör inte stämningen med att prompt berätta vem som finns bakom förklädnaden. Jag funderar nästan själv på att åta mig uppgiften att gå ut och köpa tidningen. Men det är klart att det blir tråkigare än att få sitta i fönstret med minstingen och spana efter en lykta i mörkret, lyssna efter kängor på trappan och längta efter skymten av en rödklädd person i hallen. Även om de flesta vet att han inte finns så blir alla så glad av att se honom. Jag avstår nog från att lura och låter mig istället gärna luras. Mamma får uppdraget att ta på sig tomtemasken i år också.
<FONT COLOR="#CC0000">En riktigt God Jul till er alla från oss alla på Folkbladets ledarredaktion!</FONT COLOR="#CC0000">