<I>Ledare:</I> Fortsatt lärarbrist
Erika Ullberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sanningen är dock att allt fler behöver vidareutbildning för att kvalificera sig på arbetsmarknaden. Regeringens första mål är att hälften av studenterna från varje gymnasiekull ska fortsätta att studera.
Den sociala snedrekryteringen är det största gisslet varför alltför få känner det naturligt att studera på högskola och varför de som återfinns inom de högre utbildningarna oftast har studietradition i familjen.
Den akademiska världen reproducerar sin exklusivitet och utestängande mekanism. Genom att utlokalisera högskolor på mindre orter i landet kan vidare studier avdramatiseras och komma närmare dem som annars kanske inte skulle välja en akademisk examen.
<b>Högskola i hemstaden</b>
För en ungdom under sista året på gymnasiet måste högskolestudier kännas enklare och inte ett oöverstigligt steg om det går att bo kvar i sin hemstad, än om högskolan endast var tillgänglig efter en flytt 60 mil bort från familj och vänner.
Den socialdemokratiska utlokaliseringspolitiken av högskolor och universitet har inte gett några bygdehögskolor som moderaterna föraktfullt kallat dem.
Istället har fler personer utan akademisk tradition känt sig välkomna och bidragit till en högskola med studenter med olika bakgrund och utan obligatorisk studietradition i släkten.
<b>Fler lärare</b>
Gymnasieskolan måste arbeta mer inriktat för att få eleverna att känna att högskolestudier är tillgängligt och möjligt om de bara vill. Lärare som själva studerat vidare och som finns i elevernas närhet kan förmedla en positiv bild av akademiska studier och bidra till att steget från gymnasieskola till högskola upplevs som litet. För att trygga sin egen yrkeskår kunde lärarna på gymnasiet också uppmana eleverna att bli lärare.
Men att ge en enbart positiv bild av ett yrke som vare sig i arbetsmiljö, lön eller status ger tillräcklig uppskattning för det betydelsefulla arbete som det innebär att vara lärare, kan vara svårt.
Alla ungdomar i Sverige har träffat en lärare, trots det så vill alldeles för litet antal studera för att sedan arbeta som lärare.
I Norrköping saknas för tillfället 33 lärare vilket är mycket oroväckande med så kort tid kvar till terminsstarten.
Lärarbristen är störst på högstadieskolorna. Ett stort problem är att de otillsatta tjänsterna riskeras att ges till obehöriga lärare. Redan nu saknar 88 av kommunens ca 1800 lärare pedagogisk utbildning. De flesta obehöriga lärarna återfinns på grundskolorna. Även om ämneskunskap och engagemang finns hos personerna så är avsaknad av behörighet minst sagt bekymmersamt.
<b>Negativ spiral</b>
Elevernas lärande och skolgång riskeras inte på exempelvis Djäkneparksskolan för att 8 av drygt 40 lärare inte är behöriga. Däremot är de obehöriga lärarna och framför allt alla outbildade lärarvikarier ett bekymmer för lärarkåren.
Signalen att utbildning och behörighet är krav man kan tumma på när det gäller lärare och uppgiften att leda barnens skolgång och lärande, är att slå undan benen på lärare ytterligare.
Om lön och status någon gång ska stiga för lärarna så är det väsentligt att deras arbete endast kan och ska utföras av dem.
Att lön och status stiger är avgörande, inte bara för dagens lärare - utan för att förmå dagens unga att vilja bli lärare i framtiden. Annars kan den negativa spiralen aldrig brytas med att lärarbrist ger fler obehöriga lärare som ger fortsatt låg status vilket ger färre nya lärare och fortsatt ökad lärarbrist.