<I>Ledare</I> Fel rösta igen?
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Valmöjligheten kvar</b>
Det är lätt att förstå nej-sidans oerhörda frustration över att ett nej till Nice-fördraget inte respekteras. Denna frustration borde dessvärre också tala för att många röstar nej på lördag. Men en seriös fråga är hur lång tid ett nej ska gälla egentligen? När nej-anhängare pläderar för sin ståndpunkt så är ofta möjligheten att vänta och se ett starkt argument; "ett ja är permanent, säger vi nej har vi valmöjligheten kvar att gå med senare". Är det då orimligt att Norge haft flera EU-omröstningar eller att Irland röstar en gång till om Nice-fördraget? Hur lång tid som ska förflyta mellan folkomröstningarna är förstås en högst väsentlig och svår fråga. Men att säga att det irländska folket sagt nej och att någon mer omröstning i frågan över huvudtaget inte ska äga rum vore definitivt orimligt.
<b>Osaklig värdemätare</b>
En folkomröstning med stora informationskampanjer har fördelen att människor får chansen att lära sig mycket om sakfrågan. När det gäller förhållanden som rör EU är detta särskilt bra. Samtidigt tenderar tyvärr folkomröstningar att sällan handla om den egentliga sakfrågan. Folkomröstningar blir en värdemätare på folkets förtroende för regeringen, den ekonomiska konjunkturen, graden av främlingsfientlighet eller arbetslöshet. Märkligt nog kan en avgränsad folkomröstning, ja eller nej i ett konkret ställningstagande, ofta bli ett diffust utslag av den allmänna inrikespolitiska opinionen. En folkomröstning kan också rymma mer skräckpropaganda och osakliga kampanjknep än en vanlig valrörelse. Inte minst Sveriges folkomröstningskampanj gällande EU-medlemskap rymde flertalet extrema påståenden om vad som skulle hända med ekonomin och välfärden om vi valde att gå med respektive stå utanför EU.
<b> Politikernas mandat?</b>
Sverige och merparten av EU-länderna hade ingen folkomröstning om Nice-fördraget. Det demokratiska underskottet, folkets bristande kunskap och förtroende för EU skulle knappast avhjälpas om antalet folkomröstningar ökade. Rimliga folkomröstningar är exempelvis huruvida ett land ska gå med i EU och EMU - inte för att ta ställning till vartenda fördrag. Då kommer även frågan vilka beslut som folket har valt sina företrädare att fatta egentligen. Att en fråga handlar om EU-medlemskapet bör inte borga för att avgöras i en folkomröstning. I debatten på Irland så har nej-sidan hävdat att Nice-fördraget skulle äventyra landets militära neutralitet vilket inte är sant. Men även politiska beslut gällande försvars- och neutralitetsfrågor bör som regel inte avgöras i folkomröstningar. I Sverige avgjordes exempelvis inte antagandet av den nya säkerhetspolitiska doktrinen, den stora försvarsomläggningen eller medlemskap i PFF (partnerskap för fred) i några folkomröstningar. Det känns tveksamt att något bra hade kommit ut av att de hade gjort det.
I vår representativa demokrati får inte väljarna marginaliseras till passiva åskådare som tänker på politik i bästa fall en söndag vart fjärde år. Men lösningen på bristande demokratisk delaktighet heter inte folkomröstning.