<I>Ledare:</I> Barn=välfärd
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vemodigt möjligen, men verkligen inte för tidigt. Däremot var det högljudda protester när förslaget om att höja pensionsåldern till 67 år var på tapeten. Idag känns den frågan politiskt stendöd. Men hur länge kommer det att vara på det sättet?
<b>Få orkar</b>
Sjukskrivningar, utbrändhet, förslitningar och arbetsmiljöskador är tyvärr bekanta ord i arbetslivet och därmed också i den politiska debatten. Lösningar på problemen som hörs är framför allt att arbetstiden måste kortas och arbetsbelastningen minska. Människor måste få tid för sig själva och familjen. Allt kan inte handla om jobb, jobb, jobb. Några krav på en successiv höjning av arbetstiden hörs definitivt inte.
Medelåldern i befolkningen stiger vilket borde borga för en möjlighet att stanna i arbetslivet längre.
idag orkar långt ifrån alla arbeta till 65 års ålder. Frågan är dock om arbetslivets problem ska kopplas till pensionsåldern? Utbrändhet och förslitningsskador måste försvinna oavsett i vilken ålder som människor går i pension.
Med bättre arbetsmiljö och ett mer humant arbetsliv så kan människor trivas och orka längre.
Medan pensionärerna lever längre och blir fler till antalet så minskar deras antal barnbarn. Medelåldern hos förstföderskor stiger och antalet barn per kvinna är lågt. Färre barn och fler pensionärer är en svår ekonomisk ekvation.
Vårt välfärdssystem bygger på transfereringar mellan olika behovsgrupper och åldersgrupper i samhället. Mycket förenklat går det att beskriva på detta sätt: Som ung och gammal kostar man pengar i form av barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, skola etc. I mitten av livet kostar man mindre pengar men ger genom sitt arbete desto mer inkomster till det gemensamma att fördela.
I Sverige idag så blir gruppen äldre större. Samtidigt föds det få barn. När antalet nyfödda sjunker så kommer den arbetsföra befolkningen också att minska vilket ger mindre pengar att omfördela till de övriga grupperna. Om transfereringsprincipen för välfärdens finansiering hotas så kommer antalet individuella försäkringar öka och solidariteten minska.
Att gruppen äldre blir större genom att människor blir friskare och lever längre är någonting oerhört positivt. Däremot är det en verklig kris om det låga antalet födda barn i Sverige gör att välfärden riskerar att försämras.
<b>Arbetskraftsinvandring</b>
Andra länder har ofta en arbetskraftsreserv i form av många hemmaarbetande kvinnor. Så ser det inte ut i Sverige där kvinnors frigörelse gått hand i hand med kvinnors ökande förvärvsarbete. Vår lösning på det låga antalet nyfödda barn är inte heller att verka för att kvinnorna går tillbaka till hemmet och håller sig mellan spisen och barnsängen.
En av lösningarna heter istället arbetskraftsinvandring. Låt de människor som vill komma till Sverige och arbeta göra det. Tyvärr säger då många att det inte är någon idé att människor kommer till Sverige eftersom de ändå inte får några jobb. Människor med annan etnisk bakgrund möter mycket riktigt diskriminering.
<b>Skrämmande retorik</b>
Det jobbar lyckligtvis LO och regeringen med att uppmärksamma och motarbeta. Men att säga nej till arbetskraftsinvandring med argumentet "de som är i Sverige måste få jobb först" vilket bland annat LO gör är att lägga sig skrämmande nära en retorik som främlingsfientliga krafter använder.
Förutom andra positiva effekter så kan en större invandring vara ett av Sveriges bästa sätt att klara välfärden.
I annat fall är höjd pensionsålder ett konkret förslag. Min arbetskamrat på redaktionen vet nog åtminstone vad han föredrar.