<I>Krönika:</I> Varför restriktivare asylpolitik?
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Utlänningsnämnden i Sverige avvisar honom med motiveringen att han visat sin homosexualitet öppet först sedan han kom till Sverige, något som en jurist vid FN:s flyktingkommissariat anser borde sakna betydelse.
Enligt riktlinjer från regeringens och FN:s flyktingorgan UNHCR har homosexuella iranier starka skäl att få stanna i Sverige. Även misshandlade kvinnor, zigenare och familjer från Kosovo som lever i blandäktenskap är grupper med starka skäl att få asyl. Det har regeringen alltså sagt tidigare, men en rad exempel på senare tid visar att man inte längre tycks ta så hårt på detta.
Många som arbetar med flyktingärenden, exempelvis flyktingadvokater, diakoner och Röda korspersonal, tycker att Utlänningsnämnden har blivit hårdare i sina bedömningar av vilka som ska få stanna i Sverige. De säger att utredningar som görs ofta är ytliga och att det är bara är om en flykting har ett skickligt juridiskt ombud som kan komplettera utredningen som han eller hon har en chans att få asyl.
Denna nya, mer restriktiva, hållning har smugit sig på. För flyktingar med skäl goda nog att få stanna för något år eller två sedan, görs i dag extremt hårda bedömningar som leder till nekad asyl. För att slippa befatta sig med fall som dessa som riskerar väcka stark opinion har regeringen inrättat Utlänningsnämnden, och det är också upp till nämnden att tolka de regler som finns. Men Utlänningsnämndens direktiv borde ändå komma från regeringen.
Oavsett om det är regeringen som står bakom de nya, hårdare tagen, eller om de bara står med armarna i kors och ser på när Utlänningsnämndens humanitet minskar, tycker jag att det är allvarligt. Några goda, hållbara skäl för ett sådant agerande kan knappast finnas. Det var den generösa hållningen när det gäller internationell solidaritet, flyktingpolitik och humanitet som en gång fick mig att engagera mig politiskt, och välja socialdemokraterna, och det är fortfarande några av de frågor jag är minst benägen att ge avkall på och kompromissa om. Om inte den socialdemokratiska regeringen vill framstå som flyktingpolitiskt restriktiv bör man se över Utlänningsnämndens synsätt inför framtida bedömningar.
Tillbaka till fallet Amir Sangarnegar, där avvisningsbeslutet för övrigt får hård kritik av FN. Vad kan det bero på att han inte visade sin homosexualitet öppet innan han kom till Sverige? Det kan förstås finnas en mängd olika skäl för det, och vi kan bara spekulera i dem. Men nog ligger det nära till hands att tro att det har att göra med att han var väl medveten om hemlandets inställning till hans sexuella läggning. Skulle du öppet visa din sexuella läggning om du visste att det kunde leda till förföljelse, tortyr och avrättning?