<I>Krönika:</I> Valrörelsen börjar hos hårfrisörskan
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Några artiga fraser kring vardagen och vädret utbyttes förstås för att skapa stämning. Jag kunde inte heller låta bli att kommentera frisörskans resonemang om huruvida man har rätt att begära pengarna tillbaka av spåtanter som spår fel. Det tyckte hon. Det tyckte inte jag. Nu tror jag visserligen inte på spåtanter över huvud taget så mitt ställningstagande var kanske inte så intressant.
Hur som helst hade jag bestämt mig för att sitta där tillbakalutad för att riktigt utnyttja tiden till avkoppling och inte tänka en sekund på jobb och förpliktelser. Bara lyssna på frisörskans trevliga nonsensprat, det där de är så skickliga på. Då kom det. Radion stod på i bakgrunden och reklamginglarna gick igång. Det var moderaternas tur att påminna om att det är val i höst. Frisörskan reagerade. "Just det, nu är det val igen. Man borde verkligen engagera sig och ta reda på en massa så att man vet vad man ska rösta på. Annars har man ingen rätt att klaga sedan."
Jag nickade, klokt tänkt. Hon fortsatte. "Men det känns så meningslöst. Alla partier ljuger precis lika mycket."
Jag vet att det var då jag borde ha sträckt på mig och inlett valrörelsen.
Det behövde inte ha skett enligt något insmickrande försäljarmanér, bara som ett vanligt samtal. Jag borde ha frågat vad hon menade med det.
För nog är det anmärkningsvärt många kloka människor som går runt i en föreställning om att politiker på alla nivåer bluffar för att vinna röster för en politik som de dittills har hemlighållit och som de inte visar fram förrän de redan har vunnit valet. Men jag undrar hur de tänker då? Vad skulle man ha att vinna på det? Varför vinna majoritet för förslag som man sedan inte vill genomföra? Vore det i så fall inte bättre att driva de verkliga frågorna, de som man vill genomföra, och vinna rösterna på det?
Eller tycker de som jobbar politiskt att den verkliga politik de förespråkar är så uppåt väggarna att de aldrig skulle få några röster på den och varför i herrans namn vill de då själva genomföra den? Det blir en extra svårbesvarad fråga med tanke på att de allra flesta som jobbar politiskt har väldigt lite personliga vinster att göra på att hamna i majoritet. Den handfull politiker som verkligen har politiken som sin försörjning kan heller knappast påverka ett helt partis politik.
Vad som däremot blir alltmer tydligt är att det för alla blir svårare och svårare att förutsäga politiken flera år framöver. Det blir svårare och svårare att utfästa konkreta vallöften och uppfylla dem, mer och mer handlar politiska valprogram om inriktningar och strävanden. En förklaring till det är att verkligheten runt omkring oss förändras så snabbt. Det som var det bästa sättet att förverkliga grundvisionen för fem år sedan när det skissades på valprogrammen för 1998, är inte längre det bästa sättet.
Målet och inte medlen står som väl är i centrum, men de förknippas tyvärr ofta med varandra.
En annan förklaring till att det för en väljare inte blir riktigt som man har tänkt sig är de alltmer skiftande majoriteterna. För det parti som haft egen majoritet i många år och därmed haft för vana att dunka igenom det ena efter det andra utan nämnvärd diskussion blir det plötsligt ett evigt förhandlande hit och dit med än den ena, än den andra. För den väljare som röstat på ett parti som inte har egen majoritet kan det kännas konstigt att bara sjuttiofem procent av det de lovat blir genomfört. Att de andra tjugofem procenten förhandlats bort för att få igenom de sjuttiofem tänker man kanske inte på.
Tog jag då upp en glödande debatt kring allt detta i frisörstolen denna fredagseftermiddag? Nä, inte precis. Jag mumlade bara något om att det kan vara ganska svårt att förutsäga hur det ska bli och att jag inte trodde att någon politiker medvetet ljög. Frisörskan ryckte likgiltigt på axlarna och förde samtalet över till något annat.
Men nästa gång ska jag fråga. Inte bara för att jag vet att sådana samtal har stor betydelse och att valutgången är beroende av att vi som tror på politik och demokrati vågar föra dem, utan också för att det verkligen vore intressant att veta hur de som säger så faktiskt tänker.