<I>Krönika:</I> Vackert, fantasifullt ...och svindyrt
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur tänker man när man ska arrangera en bomässa år 2001? Och för vem gör man det?
Den allmänna bostadsbakgrunden är given. Ett storstadssverige som kämpar med bostadsbrist och brist på hyresrätter, medan andra delar av landet kämpar med tomma lägenheter till följd av utflyttning och arbetslöshet.
Borgerliga kommuner som säljer mark för nybyggande på auktion och därmed trissar upp priserna så att stora grupper blir utestängda från bostadsrätterna som sedan byggs där. En ständigt pågående energidebatt och debatt om ekologisk hållbarhet ger okonventionella och resurssnåla lösningar en central roll. Ny livsstil där effektivitet och avkoppling kombineras ska göras möjlig.
Bostadspolitik och byggande styr mer än man tror. För vilka konsekvenser får det om ungdomar inte kan flytta hemifrån, om blivande studenter inte har råd att bo på högskoleorten och om det blir omöjligt för vanligt folk att göra boendekarriär?
Det förstärker inte bara segregation och frustration. Det minskar sannolikt landets utbildningsnivå i stort, liksom vår BNP.
Bomässearrangörerna säger sig ha vägt in segregationsargumenten. Där finns seniorlägenheter och också några få hyreslägenheter med kostnader som motsvarar Malmö "nere på stan".
För de flesta är dock insatsen först några miljoner och hyrorna därtill på kanske 7 000-8 000. En sammanlagd boendekostnad på 17 000 i månaden är ingen ovanlighet. Här skulle det varit passande om arrangörerna i stället föregått med gott exempel och visat hur man håller kostnaderna rimliga.
Exempelvis genom att i förväg fastslå hyresnivån och låta anbud bygga på den. Om vi ska se mässan som ett inlägg i den allmänna bostadsdebatten finns alltså både ris och ros att ge.
Hållbarheten, miljötänkandet och estetiken är riktiga och viktiga ingredienser i det nya boendet som de har lyckats med. Även rekreationstanken är utvecklad.
Det finns lummiga uteplatser och terrasser, sköna hängmattor och stolar att gunga långsamt fram och tillbaka och filosofera i. Stilfulla jacuzzi-, tandem- och bubbelbadkar att sjunka ned i när vinterkylan kommer. Det mesta med havsutsikt som extra krydda.
Men det finns fler behov än behovet av jacuzzis att uppfylla när man bygger för framtid och kunskap och mot segregation. Till exempel saknas barn- och ungdomsperspektivet nästan helt på Bo-01.
På en torr jordkulle slingrar sig en rostfri rutschkana, det är allt i lekplatsväg jag ser på hela stora området under mitt besök. Lägenheter och rum är inte heller vare sig genomtänka eller dimensionerade för barn. I varje ny lägenhet man besöker tänker man "oj, inget räcke" eller "ska trappan vara helt fristående på det här viset?" eller "var gör man av bilbanan och jättepusslet i den här våningen?".
Många lägenheter har stora öppna ytor och låter vardagsrum och kök smälta samman intill pyttesmå krypinsovrum där barnsängen nätt och jämt får plats och all lekutrustning måste uteslutas.
Ungdomar, studenter och låginkomsttagare göre sig över huvud taget icke besvär. Något basic och lågbudget finns inte på bomässan.
Det enda jag möjligtvis skulle kunna identifiera med min egen studietid är burkstaplarna med krossade tomater och lådorna med nudlar som står framme som utställningsföremål för att fylla upp kökshyllor och bänkar i flera av lägenheterna.
LOUISE MALMSTRÖM