<I>Krönika:</I> Representativa representanter?
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ekots slutsats verkar vara att de max trettioåriga kandidater som ska representera folket i Sveriges riksdag från och med i höst inte är som folk är mest utan de är politiska broilers. För "vanligt" folk är det omöjligt att ta sig in i riksdagen. Hur ska det gå och vad ska man göra för att intressera fler unga för politik eftersom det intresset minskar, undrar reportern.
På ett sätt har de rätt i sin analys. Det vore trevligt om sådana som ska representera andra alltid tillsammans utgjorde ett tvärsnitt av befolkningen. Nu är det i och för sig kanske näst intill omöjligt. Du kan granska vilka slags ledare och representanter som helst var som helst i samhället. Representanter är helt enkelt sällan särskilt representativa i den mening att de utgör någon slags medelsvensson.
Men hur många förväntar sig egentligen att de ska vara det? När man nominerar, väljer eller utser en representant eller ledare sitter man väl inte och resonerar kring vem som är mest "vanlig"? Det gör i alla fall inte jag, och jag hoppas att ingen någonsin har nominerat mig på de grunderna. Jag försöker hitta en seriös och klok person som lyssnar och reflekterar, som har samma grundinställning till samhällsutvecklingen som jag och som kan framföra det på ett bra sätt. Hur "vanlig" han eller hon är har för mig ingen större betydelse. Något av det mest viktiga tycker jag också är personens inlevelseförmåga, förmågan att sätta sig in i andras situationer och behov. Kan man det har man goda chanser att bli en bra representant för arbetslösa, småbarnsföräldrar, egenföretagare och så vidare utan att själv vara allt det där.
För att få det oerhörda förtroende som det innebär att bli nominerad som representant för andra i vilket forum och på vilken nivå det än vara månde finns det några förutsättningar som måste uppfyllas eftersom vi lever i en demokrati. Du måste ha majoritetens stöd. Andra måste ha någon slags erfarenhet av dig, dina åsikter och din förmåga att uttrycka dem. Säkert finns det en rasande mängd frimärkssamlare och kemister och lagerarbetare och brevbärare som skulle kunna vara utmärkta representanter för svenska folket i till exempel riksdagen. Men om de aldrig får möjlighet eller har lust att driva en politisk fråga eller göra sin röst hörd är ju chansen minimal att andra upptäcker det och nominerar dem.
Att den som har politik som intresse och därför går med i ett politiskt ungdomsförbund sedan blir nominerad av andra i det partiet att representera dem är knappast något märkligt eller fel. Det vore mer märkligt om man nominerade någon som dittills bara hade sysslat med trädgårdsskötsel eller möbelsnickeri och aldrig uttalat en politisk åsikt. Därmed inte sagt att det inte skulle kunna bli hur bra som helst, bara att det skulle vara ett osäkert kort.
Att den som haft en annan politisk tjänst tidigare blir nominerad till riksdagsledamot är heller inte så konstigt. Hur många har chansen att på heltid sätta sig in i sin hobby och därmed ha både gott om tid och mängder av tillfällen att uttrycka sina åsikter och därmed ha möjlighet att uppfattas som klok eller oklok - av omgivningen?
I bland låter det som om politiska ungdomsförbund och partier vore fabriker där man stöper små exakta kopior av Göran Persson och Bo Lundgren och skickar på löpande band till kommuner, landsting och riksdag. Min erfarenhet av SSU och mitt parti är i alla fall inte sådan. Självklart finns det oskrivna regler att följa och hierarkiska strukturer som behöver brytas i den politiska världen liksom i alla andra grupper och sammanhang, i frimärkssamlarklubben, på arbetsplatsen och i fotbollslaget.
Men framför allt tycker jag att såväl ungdomsförbund som partier mer och mer börjar bli demokratiska arenor för att diskutera samhällsfrågor och hur vi tillsammans ska göra världen bättre. Utifrån en ideologisk kompass, men utan att ge alla svar på förhand. För alla som vågar, vill eller vill försöka. Oavsett hur "vanlig" man är.