<I>Krönika:</I> Polisen är varken AFA-kramare eller fascistoida
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag trodde inte mina öron. Jag hade visserligen hört talas om att konspirationsteorier kring sionistisk ockupationsmakt i allians med makthavare, militär och polis i hela världen förekom bland vissa nynazistiska grupper. Men att en till synes vanlig, intelligent grabb som bara halkat lite för långt ut åt höger i sina sympatier verkligen trodde att polisen som organisation i sitt handlande utgick från sådana värderingar gjorde mig stum. Hur bemöter man den typen av påståenden?
Tyst mumlande att AFA själva knappast uppfattade det som att de var polisens gullegrisar, utan tvärtom agerade så mycket med utomparlamentariska metoder på egen hand just för att de tyckte att polisen hade sympatier på den motsatta sidan och behandlade nynazisterna alldeles för mjukt och mesigt, satt jag kvar och lyssnade.
Då kom också berättelsen om vännerna som var "politiska fångar" i svenska häkten och bristen på demokrati och åsiktsfrihet i vårt land. Jag protesterade lamt, trots att det uppenbarligen var lönlöst. Hela hans världsbild var uppbyggd kring konspirationstanken. Det hade varit lättare att rubba ett berg än att "omvända" honom.
Strax efter mitt samtal med tjugoåringen läste jag en artikel om AFA och den nya kriminaliteten, där det senaste inslaget var vandalism av polisstationer. I ett pressmeddelande från dem själva skrev de att nedsprejade polisstationer och sönderslagna fönsterrutor var ett svar på att åtalen mot de poliser som sköt skarpt i Göteborg under EU-toppmötet lades ned. Nu planerade de nya attacker, mot polis och namngivna nazister.
Jag undrade om tjugoåringen också läste detta och vad han i så fall tänkte. Att han och polisen sitter i samma båt? Nej. Antagligen att nyheten var påhittad för att dölja polisens verkliga avsikter. Medierna tar väl förresten också del i konspirationen i hans värld och kan fabulera fritt för att nå sina syften.
Att kritiskt granska och ifrågasätta polisen är i och för sig varken nytt eller särskilt märkligt. Liksom man granskar andra instanser som har makt över andras liv i samhället, rättsväsendet, skolan, socialförvaltningen eller regeringen, är det inte fel att hålla ögonen öppna även när det gäller polisen. För ett antal år sedan hade man till exempel gjort en opinionsundersökning kring partisympatier i poliskåren. Då konstaterades det att deras sympatier låg betydligt längre till höger än bland folk i genomsnitt, vilket givetvis debatterades då.
Inte minst efter toppmötet i Göteborg har det blivit svårare att tydligt och oreflekterat ställa sig på polisen sida i alla lägen. Det finns en nyvaknad misstänksamhet som ligger och gnager och kräver alla fakta på bordet innan man slutligen tar ställning.
Men hur man än vänder och vrider på det kan det aldrig bli en allmän sanning att polisen som sådan är vare sig AFA-kramare eller fascistoida.
Även om man lyckas bevisa att enskilda polismän eller styrkor använt sig av mer våld än nöden kräver gentemot någon av dessa grupper, eller mot andra som inte tillhör någon av dem, vore det farligt att låta detta ligga till grund för utsagor om hela polisväsendet.
Är det inte så att det inom poliskåren finns rötägg precis som inom alla andra yrkeskårer? De som missbrukar sin makt och position och till och med hetsar upp andra i sin omgivning att göra detsamma? Kan det i sådana fall inte varit så att det var en sådan tjugoåringen träffat på och att detta passade så bra in i den världsbild han redan byggt upp så att det var oemotståndligt att låta den komplettera den?