<I>Krönika:</I> Persson fortsätter improvisera
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förändringen innebär i alla fall ett steg i rätt riktning. Vi får en utbildnings- och skolminister i stället för två. Erfarenheten av dubbelstyrda departement är i allmänhet dålig. Det ena av statsråden får inget tydligt politiskt ansvar och kommer i skymundan. Vi ser det i social- och finansdepartementen. Och i justitiedepartementet, där Britta Lejon blivit en "pratminister" utan egentliga befogenheter.
<b>Fler med ansvar</b>
Värst är det i näringsdepartementet, där två duktiga statsråd försvunnit hanteringen. Samtidigt som chefen/superministern inte hinner med hälften av de frågor som han är formellt ansvarig för. Perssons borde rätta till det här misstaget.
I en tid när rikspolitikerna tappar makt åt alla håll - till EU, till marknaden, till regionerna etc - är det viktigt vi har en effektiv och transparent beslutsordning i regeringen. Gärna färre statsråd, men fler ministrar med tydligt ansvar och rejäla befogenheter.
Situationen i arbetslivet och den framtida arbetskraftsförsörjningen kräver en arbetsmarknadsminister. Bostadsförsörjningen kunde kräva en bostadsminister med eget tydligt fögderi under de närmaste åren. För att ta några aktuella exempel.
Kanske borde energifrågorna föras in under ett förstärkt miljödepartement, så som det var på Birgitta Dahls tid. Det skulle ge större eftertryck åt Perssons vision om "det gröna samhället". Nu flyter energipolitiken redlöst omkring i Rosengrens jättedepartement.
<b>Ingen som dög?</b>
Jag är också kritisk till att Persson plockar in totalt oprövade krafter i regeringen. Både därför att de riskerar att misslyckas, vilket flera av dem gjort, och för att det undergräver partisystemet. Det måste vara fel ordning att en person först blir regeringsmedlem, sedan politiker och till sist medlem i partiet. Det är ett underbetyg åt partisystemet om det inte kan producera de personer som behövs på de politiska topposterna. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har 131 medlemmar. Var det verkligen ingen av dem som dög?
Vad finns det för motivation kvar för det dagliga slitet i partiorganisationerna, om partiledaren så tydligt visar att han inte har något förtroende för dem som gått den långa vägen i partiet? Hur får man folk att engagera sig i partierna? Och hur ska man kunna rekrytera duktiga människor till riksdagen om den framstår som ett transportkompani för en på annat sätt utsedd regering?
<b>Värna demokratin</b>
Där är vi ännu inte, men Persson borde var mer aktsam om det parti som han är satt att leda. Och om demokratin. Vi har inget bättre verktyg för demokratin är partierna.
Hörde jag rätt, talade Persson om behovet av "ökad kvalitet" i regeringsarbetet apropå rekryteringen av en professor från Uppsala. Det är ett farligt resonemang. Kvaliteten på ett representativt politiskt system mäts inte i antalet akademiska betyg. Sådana åsikter brukar förfäktas av näringslivet och vissa andra eliter. En socialdemokratisk statsminister borde veta bättre. Ger man lillfingret åt sådana tankar, faller snart hela grunden vårt representativa politiska system. Det är fritt fram att säga att de oskolade bäst representeras av dem som har utbildning, för de vet bäst. Och de fattiga av de rika, eftersom har de har "lyckats". Vad återstår då av demokratin, utom skalet?
<b>Kan inte stoppas</b>
Men regeringen ska också ha något att bestämma över. Ett problem är att staten avhänt sig möjligheterna att styra utvecklingen på viktiga samhällsområden, t ex det nu aktuella skolområdet. När Jan Björklund (fp) förklarar att Stockholm nu avskaffar den nioåriga grundskolan och inför ett snabbspår för de "duktiga" eleverna, är det såvitt jag kan förstå inte mycket regeringen kan göra.
Inte minst Persson har bidragit till att decentralisera skolfrågorna på ett sätt som gör det näst intill omöjligt att sätta upp nationella mål för skolan. Han var på sin tid mäkta stolt över att föra över lärarna på kommunernas lönelista, något som bidragit till att de hamnat på efterkälken. Det på personal och befogenheter avlövade skolverket kan inte ens stoppa tvivelaktiga kristna sekter att använda friskolorna som ett rekryteringsinstrument. Trots att de lär ut att fattiga har sig själva att skylla och att de kristna (av deras sekt) är mer värda än människor som inte tror på Gud.
<b>Hålla föredrag</b>
En liknande ordning råder på sjukvårdsområdet. Sverige är ett litet land, men har ändå drivit decentraliseringen av sjukvården längre än de flesta andra länder. Resultatet är hämmande och ibland horribla länsgränser. På ena sidan gränsen långa köer, på den andra sidan läkare som rullar tummarna i brist på patienter. Inte ens de stora universitetssjukhusen ligger i statens hand. Och socialstyrelsen (som en gång var en medicinalstyrelse) har gått samma väg som skolverket. Lokalt kivas kommuner och landsting om vem som ska sköta gamla som är sjuka.
Antingen får regeringen försöka förändra denna struktur eller säga till väljarna: Vill ni utkräva ansvar för en dåligt fungerande skola, gå till kommunerna! Är ni inte nöjda med sjukvården, gå till landstingen och kommunerna! Regeringen har inget med detta att göra. Sedan kan Persson lugnt fortsätta att rekrytera ministrar som är duktiga på att hålla föredrag. De behöver ändå inte fatta några beslut.