<I>Krönika:</I> Om nöjet att vara i oppostion
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Gnällspikar</b>
Mig händer det då allt som oftast. Det spelar till exempel ingen roll att jag själv sitter och svär över medierna och deras sätt att vinkla olika nyheter vareviga morgon. När gnällspikarna attackerar lösnummerjakt och sensationslystnad i murvelskrået häver jag upp min stämma och förklarar journalisternas genuina samhällsengagemang, sociala patos och uppgift att granska och uppmärksamma det som är avvikande och orätt och inte det som är precis som det ska. När jag sedan själv träffar journalister träder jag förstås återigen in i min kritiska roll, sällar mig till gnällspikarna och beskyller den nyss hyllade kåren för att vara onyanserad och spekulativ.
<b>Opposionell</b>
Jag förvånar ständigt mig själv med att, när någon annan fäller kritiken, kunna plocka fram så många fördelar hos de bland mina bekanta som jag egentligen alltid retar mig på. Så många negativa egenskaper hos en film jag sett och faktiskt gillat och så många positiva aspekter av att bo mitt i stan fast jag själv valt att inte göra det. Bara det att få säga emot och tycka tvärt om känns bra. Det är alltid mest tillfredsställande att slå i underläge och vara opposionell.
<b>Högerspöket</b>
Likadant i den politiska debatten. Argument och attacker från de vanliga motståndarna är jag väl förberedd på. Jag vet precis hur jag ska bemöta dem och det finns en fast ideologisk ståndpunkt att utgå från i varenda situation. Men så kommer det någon från annat håll och börjar ifrågasätta. Även om det känns lite bakvänt till en början ska ni inte tro att jag instämmer i det som jag själv skulle kunna ha sagt vid ett annat tillfälle. I stället börjar jag genast förklara varför det är dumt med för höga skatter eller varför fri företagsamhet inte nödvändigtvis är synonymt med ondskan själv. Lite schizofrent känns det allt och för mitt inre träder en bild av högerspöket i mantel av röda fanor fram.
Ändå är det väl gott så långt. Det finns ju trots allt både för- och nackdelar med det allra mesta. Men när min iver att ständigt vara i opposition till och med går så långt att jag börjar söka argument för helt orimliga företeelser blir jag orolig. Fanns det ändå inte några acceptabla anledningar för Fadimes pappa att agera som han gjorde? För Percy Barneviks astronomiska avgångsvederlag? Eller för vårdpersonalen att hota sina patienter med nyp och stryk? Som väl är finner jag inga, så det måste väl ändå vara ett friskhetstecken.
<b>Tonårstrots?</b>
Kanske är det något slags omoget tonårstrots som flyger i mig var gång jag bara måste säga emot. Eller bara ett näst intill absurdum drivet behov av att ständigt nyansera allt, en oförmåga att riktigt ta ställning i alla svåra frågor? Det får vara hur det vill med den saken. För när det väl kommer till kritan finns det ändå några få ståndpunkter jag aldrig avviker från. En av dem är kravet att alltid se på saker ur flera perspektiv. Till skillnad från det mesta annat törs jag säga att där viker jag inte en tum. Från vilket håll ifrågasättandet än kommer.