<I>Krönika:</I> Olyckligt att så många väntar med barn
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
? "Jag vet inte om jag är mogen för att ta ansvar för en annan människas liv på det sättet ännu."
? "Jag tror inte att chefen skulle uppskatta om jag kom och sa det just nu, det har varit lite stökigt för firman på sistone."
Vanliga kommentarer från vanliga unga kvinnor och män.
Jag känner till en tjej som tänkte alla de här tankarna. Hon tyckte aldrig riktigt att det rätta läget att skaffa barn infann sig. Först studerade hon länge och därefter bytte hon jobb ett par gånger. När hon så kommit upp i trettioårsåldern insåg hon att det började bli dags att börja, hon ville gärna ha flera barn. De slutade med preventivmedel och hon tyckte att hennes kropp betedde sig underligt med svettningar och oregelbundna blödningar. Gravid blev hon inte heller. När hon gick på undersökning konstaterades det att hon hörde till dem som kommit i klimakteriet ovanligt tidigt i livet. Även om det givetvis inte slutar så drastiskt för alla är det inte helt lyckat att så många väntar så länge med att skaffa barn, bland annat eftersom förmågan att bli gravid minskar efter trettio, med ofrivillig barnlöshet som följd.
Det finns många orsaker att vänta med barn. Den personliga osäkerheten inför ansvaret och "det rätta läget" är bara en. Bostadssituationen, främst i storstäderna, är en annan. Men störst betydelse har kanske diskrimineringen på arbetsmarknaden. Har man nu gått och väntat med att bli förälder under åren av studier och sedan lyckats ta sig in på arbetsmarknaden och in i försäkringssystemen är det ingalunda självklart att det därmed är lugnt. Vågar man börja sin anställning på en ny arbetsplats med att förklara att man ska vara hemma under lång tid?
Ingen har enligt lag rätt att säga upp någon på grund av graviditet eller småbarn som ofta är sjuka. Men det är lätt att dölja de verkliga skälen till uppsägning och krypa bakom motiveringar som arbetsbrist. Om man ändå väljer att skaffa barn kan man räkna med eftersatt karriär och lönetapp.
Unga kvinnor som grupp tjänar mindre än unga män, deras löner är 93 procent av männens och längre upp i åldrarna ökar skillnaden. Men kvinnor som skaffar barn tjänar ännu mindre än de som avstår. Ofta ligger ren diskriminering bakom. Andelen anmälda ärenden hos jämställdhetsombudsmannen som berör detta har ökat från 4 till 20 procent de senaste åren.
Det finns ett förslag om delad föräldraledighet. Det skulle i så fall innebära att föräldrarna har sex månaders föräldraledighet var och att familjen förlorar hälften om den ena inte tar ut sin del. Även om de allra flesta barn och familjer troligen skulle vinna på att dela mer lika på föräldraledigheten vore det ändå olyckligt att i så hög grad styra det.
Det kan ju finnas många skäl till att det är lämpligare att mamman, eller pappan, tar en större del av ledigheten. Ett sådant förslag skulle också kunna leda till att småbarnsföräldrar av båda kön, i stället för som nu enbart kvinnor, diskriminerades på arbetsmarknaden. Något som knappast är bättre än dagens situation.
Nej, det bästa är förstås om samhället runtomkring oss på olika sätt uppmuntrar föräldraskap och skapar möjligheter så att färre unga behöver känna så stor osäkerhet. För att det ska bli verklighet måste det finnas en väl utbyggd barnomsorg och en väl tilltagen rätt till föräldraledighet.
Att det gör det i vårt land bidrar antagligen till att vi har lite högre födelsetal här än övriga Europa. Men det måste också till en attitydförändring. Föräldraskap måste bli en merit och en tillgång. För samhället i stort, men också i arbetslivet.
På det personliga planet handlar det nog om att inse att det perfekta läget aldrig kommer att infinna sig. Det kommer alltid att finnas yttre omständigheter som försvårar och man kommer aldrig att känna sig sådär fullärd och mogen som man skulle önska. Så länge man gör sitt bästa och erbjuder barnet villkorslös kärlek fungerar det för de flesta och bara det att man oroar sig för hur man ska bli en bra förälder visar ju att man tar uppgiften på allvar. Och med tanke på hur många som faktiskt lider av barnlöshet får man vara glad om man ens kan få barn.