<I>Krönika</I> Nu hänger det på chefen
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det fanns inga tydliga kompetensgränser, i alla fall inte utåt. Duktiga statsråd försvann i en risig organisation, det interna samarbetet fungerade dåligt och stora strategiska frågor, t ex sjukskrivningarna, hanterades inte alls. Regeringschefen ägnade sig åt EU och storpolitiken, som utrikesministern kunde ha skött bättre.
I den mån det skedde någon samordning, ägde den rum inom finansdepartementet. Men hur?
Sedan 1997 har sjukskrivningarna gått spikrakt uppåt. Försäkringskassan hade behövt mer personal för att klara rehabiliteringarna (och för den delen undvika egna sjukskrivningar). Den har fått mindre. Det gäller för en del andra statliga områden som idag fungerar dåligt på grund av "besparingar". Vad denna kamrersaktiga syn kostat den svenska samhällsekonomin är svårt att uppskatta. Men det handlar om flera procent i tillväxt.
<b>Vinnande lag?</b>
Sjukskrivningarna är bara ett område som misskötts. Det tog Rosengrens övertyngda superdepartement tre år att få fram en plan för vägbyggandet, och när det kom en proposition var det mer en framtidsvision än tydliga direktiv till det alltför självständiga vägverket. Energipolitiken har legat i träda. Vi har inga alternativ framme, och statliga Vattenfall gräver upp gamla tyska byar i jakt på smutsig brunkol.
Därför blir jag bekymrad när Persson säger att han inte alls hade tänkt sig någon större regeringsombildning nu. Man ändrar inte "ett vinnande lag". Men ett vinnande lag behöver väl inte vara bra? Det beror väl också på motståndet?
Det har ju knappt funnits någon opposition. Två s k mittenpartier som förskräckta klamrat sig fast vid fyraprocentstrecket. Ett välmenande men konservativt kristdemokratiskt parti, som framstått som alltmer otidsenligt. En moderatledare som låtit som en bandspelare som hakat upp sig på "skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar.."
Tack och lov för att Rosengren hittade en ny kvinna och fick annat att tänka på. Annars hade väl Persson kört på i de gamla hjulspåren.
<b>Otydligheten kvar</b>
Nu ska vi i alla fall få en arbetslivsminister, en kommun- och bostadsminister, en kommunikationsminister och några andra ministrar som jag efterlyst. Det måste vara Lasse Stjernkvist som stuckit åt honom en lapp, för Persson läser väl inte Folkbladet?
Men departementsindelningen behålls, och därmed otydligheten. Det gäller även näringsdepartementet som borde ha brutits upp. Är inte arbetslivsfrågorna viktiga nog för ha ett eget departement? Om vi kan behålla ett departement för något tiotusental bönder och lika många kossor?
Varför inte ett eget departement för sjukvården? Nu får vi en folkhälsominister, men vad ska han göra? Om jag fattat det rätt är det Lars Engqvist som även i fortsättningen ska hålla i sjukvården, vårt kanske viktigaste offentliga område. Han kom aldrig längre än till en skiss till sjukvårdsplan på fyra år.
Departementschefer har starkare ställning mot både mot allmänheten och de statliga verken än statsråd som stoppats in i departement. Ingen behöver tveka om var det politiska ansvaret ligger.
<b>Varför inte redaktör?</b>
Utnämningarna verkar bra, färre skott från höften än det brukar vara. Hans Karlsson är som klippt och skuren för uppgiften att ta tag i sjukskrivningar och andra försummade arbetslivsfrågor. Ann-Christin Nykvist är duktig, men varför kalla henne jordbruksminister? Leni Björklund har skinn på näsan och kommer säkert att hålla militären i Herrans tukt och förmaning. Pagrotsky blir en utmärkt näringsminister, om han sköter det han ska och låter bli resten. Mona Sahlin får en ny diffus roll som "opinionsbildare" i justitiedepartementet. Hade det inte varit bättre om hon blivit socialdemokratisk chefredaktör? Ministrar ska väl regera?
Det kan bli ett effektivt team ? om chefen skärper sig.