<I>Krönika:</I> När blir det rätt tid för EMU?
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Snygg, säger damen och håller upp Linné i ljuset. Och suckar sedan djupt:
- Men inget värd i Danmark eller Tyskland längre... man får stanna hemma.
En äldre man fyller i:
- Jag förstår det inte... om det nu är som Persson säger att vi har så stark ekonomi, varför faller då kronan hela tiden?
Eftersom Malmöbon Persson som vanligt befinner sig i Stockholm och inte kan förklara de ekonomiska sammanhangen för oss, rycker jag in:
- Det är marknaden, försöker jag. Och bin Ladin... och EMU...
- Ja, men danskarna är ju inte med i EMU heller... och deras valuta klarar sig. Invänder den äldre insatte mannen.
Jag inser att det blir svårt att förklara att danskarna visserligen inte är med i EMU men ändå är med, på sätt och vis. Jag försöker i stället:
- Förresten är nog Ringholm bara glad att vi inte köper spriten i Tyskland.. det är bra för statskassan... och nykterheten.
- Ringholm, fräser damen och blänger argt på mig. Honom skulle man...
Jag retirerar snabbt till bilen med mina nya snygga men av Marknaden ringaktade hundralappar.
<b>Slipper stå till svars</b>
Naturligtvis är det som Persson säger. Det här är inget problem utanför Skåne. Och vem i regeringen bryr sig om Skåne i dessa dar, när alla tänker på Törnman och Norrbottenspartiet? I själva verket är det bra att marknaden devalverar kronan när konjunkturen vänder nedåt och varslen står som spön i backen. Utan draghjälpen av en svagare krona, skulle det väl vara ännu värre.
Förr när Sverige hade misskött ekonomin, måste regeringen devalvera och det var inte populärt utomlands. Nu sköter marknaden det här åt politikerna. Persson behöver inte alls skämmas när han träffar sina europeiska kollegor. Sverige sköter ju sin ekonomi, i alla fall den offentliga, och han kan väl inte rå för att Marknaden ändå sätter underbetyg på kronan?
Möjligen frågar kollegorna försynt när Sverige ska gå med i EMU - var det inte på gång för något år sedan? Hur ska Sverige ha det med Europa? Vad vill ni svenskar - egentligen?
<b>För - men inte nu</b>
Då svarar Persson antagligen, som han gjorde i Tyskland härom dagen, att Sverige ställer upp helhjärtat på både EU och EMU. Naturligtvis ska vi vara med i EMU. Vår ansökan kommer som ett brev på posten - när tidpunkten är den rätta.
Först måste vi se hur det går för euron. Om det inte går bra, vill vi förstås inte vara med.
Och så måste den svenska opinionen vara för EMU, för annars kan det ju gå illa för regeringen Persson. Och det vill väl ingen i Europa? Visserligen väger det nästan jämnt nu enligt opinionsundersökningarna. En liten puff i rätt riktning från Persson, och det finns en majoritet för EMU i det svenska folket. Men så var det ju det där med Schyman, hon kan ta tveksamma väljare från socialdemokraterna.
Sedan är det konjunkturen: annonserar vi att vi ska gå med i EMU så stiger kronan raskt i värde. Och då går exporten sämre. Vi får vänta till nästa högkonjunktur. Men då kan kronan ha blivit starkare och svenska folket på nytt ha tappat lusten för att gå med i EMU.
Frågan är om tidpunkten för ett svenskt EMU-medlemskap någonsin blir den rätta.
<b>Allt tveksammare</b>
När Persson håller tal hemma i Sverige låter han allt tveksammare. Härom dagen sade han sig "räkna med" med att det blir en folkomröstning om EMU under nästa mandatperiod, dvs före år 2006. Om opinionen svängt till dess.
- När vi går till en folkomröstning ska vi göra det för att vi vill gå med, inte för att inte göra det. Varför ska vi bekräfta ett förhållande som redan råder? Menade Persson.
Varför var det då så bråttom för socialdemokraterna att ta ställning i EMU-frågan att partiet måste hålla en extra partikongress om saken i mars 2000? Om vi håller en extra partikongress för att besluta om något, är det väl för att vi vill genomföra det? Inte för att sedan skjuta upp saken ett halvt decennium eller ännu mer?
Då kunde vi väl lika gärna ha väntat, tills alla socialdemokrater var för.
<b>Sängde opinionen</b>
Det finns något som heter politiskt ledarskap också. Som nybliven ATP-pensionär är jag glad att regeringen Erlander i slutet på 1950-talet satte sin politiska existens på spel för att driva igenom tilläggspensionen. Jag minns hur Erlander våndades inför beslutet, men till sist bestämde sig. Frågan var så viktig att regeringen måste ta fighten, kosta vad det kosta ville.
Socialdemokratin gick segrande ur ATP-striden och tryggade regeringsmakten för lång tid framåt.
Persson påminner mer om en utbildningsminister som jag som ledare för de socialdemokratiska studenterna uppvaktade om en kulturpolitisk reform i början av 1960-talet. Ministern i fråga visade oss två högar med tidningsklipp, en större och en mindre.
Den större högen var inlägg mot reformen, den mindre för.
- Skriv på pojkar, så svänger opinionen! Sade den obeslutsamme ministern.