<I>Krönika:</I> Motstridiga (s)ignaler
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De norska socialdemokraterna ramlade i senaste valet ner till 24 procent. Det sämsta resultatet för s i det landet på 75 år. Och i Danmark är utgångsläget för socialdemokraterna inför det val som hålls om en vecka drygt 30 procent, fem procent under valresultatet 1998.
Men knappa 40 procent är inte mycket om man betänker att oppositionen är svagare än i mannaminne och redan tycks vara uträknad, åtminstone av experterna. Väljarna kan ju visa sig ha en annan uppfattning.
Inte heller hjälper det att Persson själv har bättrat på sin egen tidigare svaga ställning i väljarkåren. Om förbättringen beror på hans oreserverade stöd för USA:s krig i Afganistan, är det dessutom risk för att Persson faller tillbaka igen.
Det kriget kommer inte att vara populärt om åtta månader. Redan idag är en majoritet av svenskarna emot att oskyldiga offras i ett land som redan lidit oerhört av stormakternas inblandning.
<b> Snurrar vidare</b>
Som jag ser det är problemet att Perssons socialdemokrati alltför ofta sänder ut motstridiga signaler. Ena året går vård, skola och omsorg före allting annat. Nästa år är skattesänkningar och bidragshöjningar det enda som gäller. Att vi fortfarande har stora brister i vården, skolan och omsorgen förklaras bero på borgerligt styrda kommuner och landsting. Inte på den socialdemokratiska regeringen som ändå sitter på överskottsmiljarderna.
Att några av dessa miljarder kastas in i vården nästa år, lär inte hinna förändra verkligheten till valet. Nyanställningar tar tid.
I tre års tid har skolverket beviljat tillstånd för friskolor på löpande band, trots kommunernas protester. Sedan tiotusentals elever och föräldrar vant sig vid den nya ordningen, ska kommunernas inflytande "väsentligt förstärkas". Eller hur det nu står i kongressbeslutet. Men att stoppa nya privatskolor som äventyrar väl fungerande kommunala skolor, det ska kommunerna inte få lov att göra. Privatiseringskarusellen inom skolan kommer av allt att döma att snurra vidare.
<b>Finstilta villkor</b>
I Stockholm har borgarna sedan förra valet privatiserat allt som går att privatisera, utan ett knyst från regeringen. Statsråden har snarast ägnat sig åt att hacka på sina egna i Stockholm. Nu ska det borgerliga styret i Stockholm plötsligt bli det spöke som vi ska skrämma väljarna i resten av landet med i nästa val.
Frågan är om det går hem.
Och synar man det finstilta i skattesänkningslöftena och bidragsutfästelserna ser man att de är villkorade till fortsatta strålande tider för Sverige. Eftersom BNP-prognoserna nu skrivs ner från månad till månad, kan regeringen tvingas göra många väljare besvikna. Om den inte ska rasera statsfinanserna på nytt, och det vill nog inte Persson.
Det finns risk för att löftespolitiken uppfattas som oseriös.
<b>Öppet åt alla håll</b>
Ena året sammankallar Persson en extra partikongress för att driva igenom ett ja till EMU. Nästa år är den frågan död och begraven - Persson talar om en trolig anslutning före år 2006. Om euron blir en succé, annars kanske det inte blir något av saken alls.
Persson vill hålla öppet åt alla håll, även i regeringsfrågan. Ingen, vare inom eller utanför partiet, vet idag åt vilket håll socialdemokratin ska vända sig för att få stöd för sin politik efter valet 2002.
Är det meningen att vi ska regera med Schyman? Eller tänker Persson luta sig mot något eller några av de borgerliga partierna? Eller ska regeringen hoppa tuva i riksdagen?
Går vi in i valrörelsen med ungefär samma opinionssiffror som idag är det stor risk att väljarna uppfattar en röst på socialdemokraterna som en röst på en regering Persson-Schyman. Vad Persson än försäkrar.
En del presumtiva väljare kommer att skrämmas av detta perspektiv. Andra kommer möjligen att attraheras. Det är svårt att veta hur det slår i slutändan, men osäkerheten i sig kan bli en belastning i valrörelsen.
<b> Mycket kan hända</b>
Åtta månader är en lång tid i en värld där några flygplanskapare på 30 minuter kan ställa allting över ända. Mycket kan hända, både med konjunkturen och annat.
För några månader sedan oroade sig ekonomerna för arbetskraftsbrist. Nu står varslen som spön i backen och arbetslösheten är det stora samtalsämnet. Det kanske blir räddningen för en socialdemokrati som har litet svårt med den politiska profilen just nu.
Men konjunkuren kan lika väl vara på väg uppåt igen nästa höst. Vi vet ju inte hur långvarig den här svackan blir. Då får regeringen försöka tillskriva sig den nya uppgången.
Sedan kan man bara hoppas att bin Ladin åkt fast och bomberna slutat regna över Afganistan. Eller om detta lyckliga scenario inte infrias, Persson och Anna Lindh i alla fall kommit överens om vad kriget i Afganistan går ut på: Att gripa bin Ladin som Lindh påstår, eller störta talibanregeringen som Persson hävdar?
Annars blir det en rörig valdebatt som Schyman kommer att vinna på teknisk knock-out, om nu inte de moraliska argumenten mot kriget skulle räcka.