<I>Krönika:</I> Med EU-beröm godkänt?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det stod redan tidigt klart att det inte var bäddat för något "historiskt" beslut under Sveriges ordförandeskap. Varken Stockholm eller Göteborg skulle bli något Maastricht, Amsterdam eller ens Nice. Nästa "grundlagskonferens" äger rum först 2004. Där har Sverige en viktig förberedande uppgift, men det arbetet får kommande ordförandeskap skörda frukterna av.
<b>Löst upp knutar</b>
Det betyder inte att ingenting viktigt hänt under den tid som de svenska politiker och tjänstemän lett EU:s arbete på olika nivåer. Av de tre frågor Sverige sade sig vilja driva särskilt hårt - utvidgning, miljö och sysselsättning - har det väl hänt mest i utvidgningsfrågan. Det svenska ordförandeskapet har löst upp flera knutar, och tidtabellen kommer att vara litet tydligare efter Göteborgsmötet. En viktig nationell fråga för Sverige eftersom den berör vårt närområde och potentiellt viktiga handelspartners.
I miljöfrågan är det nog till stor del Sveriges förtjänst att EU tagit en klar ställning mot USA:s avhopp från Kyotoprocessen, alltså försöken att begränsa utsläppen av ämnen som bidrar till växthuseffekten. Den tidigare något tame miljöministern Kjell Larsson har spottat upp sig och verkar göra ett bra jobb i EU.
I sysselsättningsfrågan har inte särskit mycket hänt, men så saknar Sverige en arbetsmarknadsminister. Dvs vi har en övertyngd s k näringsminister som allt ska bestyra men ingenting hinner med (Björn Rosengren), ett statsråd som gör utspel men inte regerar (Mona Sahlin) och ett statsråd som helt försvunnit in i superdepartementet (Ulrica Messing). Hur länge ska det dröja innan Persson upptäcker att näringsdepartementet är en flopp?
<b> Trollerinummer</b>
Kanske kommer det något ut av försöken att plantera vår medbestämmandelag (MBL) i Europa. Annars är det ironiskt nog så att vi har lyckats bäst på områden som Sverige tidigare haft stora reservationer mot att delta i, t ex utrikespolitiken och försvaret. Sverige har framgångsrikt sytt ihop en EU-politik på Balkan och i Mellanöstern. Krisen i Makedonien har kunnat begränsas och i konflikten mellan israeler och palestinier talar EU numera med en tunga, den samma som USA för övrigt. I Bryssel byggs EU:s "krishanteringsstyrka" upp med rekordfart, under ledning av en svensk "överbefälhavare". Det blir samtidigt alltmer tydligt att styrkan inte bara kommer att röja minor i framtiden. Nu talas öppet om att "Europaarmén" ska kunna ingripa litet varstans i världen, med eller utan FN-mandat. En remarkabel utveckling som Sverige numera tycks bejaka fullt ut. Typiskt för Sveriges sätt att "backa" in i Europa.
Samtidigt håller Nato på att mista sitt berättigande eftersom alliansen inkorporerar allt fler av sina tidigare fiender och Ryssland inte längre utgör något hot mot vare sig Europa eller USA. Krishantering är snart den enda uppgift som återstår även för den gamla Atlantpakten. Med tiden lär Nato smälta ihop med EU:s eget "försvar". Vi har då kommit in under västs militära paraply utan att behöva omdefiniera vår kära alliansfrihet. Ett trollerinummer i den högre politiska skolan.
<b> Passar bättre i EU</b>
Kanske har vi lyckats att föra in litet mer av öppenhet och "transparens" i EU också. Förhoppningsvis utan att vi behöver ge upp vår egen offentlighetsprincip. Det är fortfarande litet oklart på den punkten. På det hela taget kan vi vara nöjda med vår insats. Även om vi bara haft ansvar för en transportsträcka, har vi säkert bidragit till ett bättre och tryggare Europa. Ett och annat beslut kanske rentav blir ihågkommet av eftervärlden, som en av de många milstolpar som markerar Europas mödosamma enande. Några som kan känna sig särskilt nöjda med sina insatser är Göran Persson och Anna Lindh. Perssons litet pompösa sätt som ibland retar svenskarna på hemmaplan verkar OK när han leder Europa. Självförtroendet har också kommit väl till pass, när han rört sig bland världens store. Anna Lindh har fått mycket beröm för sin smidighet och klokhet. Hon är en fullblodspolitiker utan att framstå som en sådan.
<b>Dålig reklam</b>
Hur bilden av Sverige i övrigt påverkats ute i världen är svårt att veta. Möjligen sprider sig föreställningen att de enda paradbyggnader vi har är fula mässhallar och att svenskarna bara har enda sorts stol att sitta på. Och att kungen bor i en torfig herrgård på landet med glasade reproduktioner på väggarna, där han häromdagen tog emot den amerikanske presidenten. Inte är det mycket av det vackra och pampiga Sverige de utländska TV-tittarna fått se. Inte de hitresta politikerna och tjänstemännen heller, för den delen.
Det finns väl också risk för att man ute i världen tror att demonstrationsfriheten är avskaffad i Sverige. Massarresteringar av unga demonstranter à la Himmelska Fridens torg är dålig reklam för ett land som vill lära ut demokrati till hela världen.