<I>Krönika:</I> Märklig maxtaxeretorik
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Bra att vara kritisk</b>
Det kommunala självbestämmandet är viktigt. Att Göran Persson gick ut och dikterade taxesystem för barnomsorgen i kommunerna var inte särskilt lyckat, även om taxesystemet i sig är bra. Det är också riktigt att vara kritisk när statliga reformer inte fullt ut får statlig finansiering. Men där är det stopp på förståelsen för det borgerliga agerandet. Det har under åren fattats mängder av beslut där handlingsfriheten av olika skäl, under den senaste tioårsperioden inte minst ekonomiska, varit begränsad. Att man därför vid alla dessa tillfällen skulle ha avstått från det lilla inflytande man haft, hade varit synnerligen oklokt.
I en undersökning jag tog del av sågs moderaterna som partiet som vill belöna personliga insatser, något de själva säkert skulle ställa sig bakom. Debatten om maxtaxan är ett lysande exempel på hur man därmed lyckas slå knut på sig själva. Om moderaterna och de andra borgerliga partierna nu står på de enskildas sida och vill premiera personliga insatser och initiativ borde de välkomna ett förslag som maxtaxa. Dagens taxesystem håller ju tillbaka personliga strävanden efter förbättrad ekonomi. Om jag har låg inkomst och börjar extraknäcka eller gå upp i arbetstid i dag äts min ökade inkomst upp av ökad dagisavgift.
<b>Bakvänd aspekt</b>
En annan bakvänd borgerlig aspekt på just maxtaxan infaller när diskussionen om vem som bäst kan ta hand om barn uppstår. Där anförs argumentet att det är föräldrarna själva som bäst vet vad som passar varje enskilt barn och att det inte finns några universallösningar som passar alla. Att därför driva allmän förskola med maxtaxa och framhålla dess förtjänster är fel mot de som väljer att ordna sin barnpassning på annat sätt, en skymf mot farmödrar och barnflickor och föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn själva.
Jag tror inte heller att det finns universallösningar som passar alla barn, även om det bevisligen finns många föräldrar som liksom jag tror att de allra flesta barn behöver såväl pedagogisk stimulans som andra barn omkring sig. Men om ett taxesystem är uppbyggt så att man inte har råd att välja dagis i den utsträckning man anser att barnet skulle behöva är ju det också en begränsning av valfriheten. Precis som det finns de som önskar att de haft en mormor att lämna sitt barn till i stället för att lämna det på dagis finns det sannolikt de som önskar att de haft råd att ha barnet på dagis i stället för att flänga runt mellan farmödrar och morfäder och försöka lägga partnerns arbetstid på andra tider än sin egen, så att mamman och pappan snart bara ses för en snabbkyss i dörren. De anser säkert också att de vet vad som vore bäst för deras barn. Men de kan inte erbjuda det.
<b>Vinnarna</b>
Än mer parodiskt blir borgarnas avståndstagande från maxtaxan då man vet att många av de borgerliga väljarna också hör till vinnarna med maxtaxesystemet. Där är sannolikt båda föräldrarna i högre grad förvärvsarbetande och höginkomsttagare och väljer, eller tvingas välja, att anlita barnomsorgen i stor utsträckning. Vore man mer konspiratoriskt lagd skulle man kunna tro att det är för att man inte i valrörelsen törs stå för ett maxtaxeavslag inför dessa människor som man avstår från att använda sig av sin demokratiska rättighet - och skyldighet. Men så kan det väl ändå inte vara?