<I>Krönika:</I> Man måste ju förstå chefen också ...
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Har Ericssons ledning reflekterat över hur många julbord 350 miljoner kronor skulle ha räckt till? Hur många anställda de skulle kunna ha räddat kvar för den summan? Hur ostrategiskt de valt att handla och hur mycket bad will de har givit sig själva, igen? Hur mycket aggression de har väckt bland vanligt folk och sina egna anställda?
Antagligen inte. Åtminstone inte förrän de fick så mycket uppmärksamhet i medierna. Eller så har ledningen verkligen gjort en seriös avvägning från början. Toppchefs miljonbonus mot fyra årsanställda i Gävle eller julbord för samtliga? Nja, vi tar bonusen. Kan det vara därför som listan på de 200 cheferna hålls hemlig? De fruktar obehaglig kritik som ett störande moment i julfriden, de fruktar rent av för sin och sin familjs trygghet.
Valet är märkligt, hur det än gått till.
Vi lämnar jämförelsen med julborden som är så tacksam medialt men kanske en aning lättköpt. Som en av cheferna uttryckte det, det är ju inte säkert att de anställdas högsta lycka är att äta julbord. Debatten kring chefer och "vanliga anställda" är ofta en smula onyanserad och förenklad. De som befinner sig i chefsposition vet att hur de än beter sig får de kritik från något håll och att det är omöjligt att vara populär i alla läger.
Ofta hånas de bakom ryggen och blir misstänkliggjorda för just ingenting annat än den arbetsledarfunktion de har.
I bland får man också en känsla av att de underställda arbetskamraterna helst skulle se att den som leder arbetet skulle få hälften så mycket betalt som dem och utföra det värsta skitgörat. Sällan ser de att det faktiskt är det de har och gör, om man slår ut det på antal timmar chefen ägnat åt arbetet och tankar på arbetet under veckan och de obehagliga situationer chefen ideligen hamnar i. Debatten har alltså en förmåga att kantra alltför mycket åt det hållet.
Bristen på en seriös debatt kring de olika funktionerna på en arbetsplats rättfärdigar dock inte det agerande som Ericssons ledning gör sig skyldiga till. Om de inte prioriterar julbord eller julklappar till de anställda finns det så mycket annat de skulle kunna använda pengarna till som ändå kom de anställda till del. Framför allt skickar det alltid konstiga signaler att måla upp en krisstämpel utåt och sedan själv ta för sig.
Vilket förtroende får man för en sådan ledning?
Men nu är det alltså som det är. Britta Leijons protestförsäljning till trots utdelas sannolikt bonusen som planerat. En kvalificerad gissning är att en del barn får extra fina julklappar i år, för tänk hur många sådana de 350 miljoner kronorna måste räcka till. Därför gör det kanske inte så mycket att listan över julbonuscheferna är hemlig.
Den som vill veta vilka den omfattar behöver bara ta en titt i familjernas julklappssäckar. Ligger där målarlåda, ficklampa och långkalsonger torde det vara barnen till en vanlig anställd, kanske nyligen uppsagd, som är mottagare. Finner man snowboard, körkort och ponny, barnen till en av de 200.
Men om det nu är så att man måste vara "hemlig" när man kommer i åtnjutande av Ericssonbonusen undrar jag hur mycket glädje man verkligen får av den summa som tilldelas en. Är det värt 500 000 att sova oroligt om natten, värt en miljon att se fyra arbetskamrater gå hem från jobbet för sista gången?