<I>Krönika:</I> Kulturen behövs
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur många äldrevårdsplatser, hur mycket nyare samhällskunskapsböcker i skolorna och hur många specialpedagoger för hyresbidragen till klubbarna på idrottsparken?
Jag antar att resonemanget känns igen. Argumenten för en offensiv kultur- och fritidspolitik blir alltid vid en snabb anblick så små och svaga när de ställs vid sidan av argumenten för sånt som värdig vård eller en skolaför alla.
Kulturpolitiska överväganden ställs ständigt på sin spets. Har vi verkligen råd med musik i världsklass när vi inte har råd med ordentlig skolmat till våra barn?
<b>Fel resonemang</b>
Det kan bara bli fel när man tvingas resonera så. Man kan aldrig ställa farmors hemtjänsttimmar och förskolelärarnas fortbildning mot en kväll på Louis de Geer eller en match på parken. Båda är livsviktiga, fast på olika vis.
En stad som helt skalas av all "lyx" i form av konstnärlig utsmyckning och ett levande kultur- och fritidsliv blir en död stad med dörrarna till utveckling stängda.
Det spelar ingen roll hur välgödd äldrevård och skola är i en sådan stad. Den blir ändå platt, grå och innehållslös.
<b>Ingen besparing</b>
Frågan är om det ens skulle bli någon besparing att ha det så, om det skulle bli några extra pengar att fördela till vården och skolan.
Det är ju kulturlivet, nöjes- och fritidsarrangemangen som är en stads själ, det som lockar besökare och inflyttare. Det påverkar i allra högsta grad turismen, näringslivet, forskningen och utvecklingen.
<b>Nya grupper ska stödjas</b>
Min slutsats är inte att man utan urskiljning ska pumpa in så mycket mer kommunala resurser i kultur- och fritidsverksamhet. Att göda kulturutövare alltför slentrianmässigt och ensidigt kan också det ta död på kreativitet och nytänkande.
Den kommunala kulturpotten ska vara väl tilltagen och till vissa delar mycket rörlig. Nya grupper, idéer och experiment ska kunna stödjas och utveckling och nyskapande ska premieras.
<b>Statligt ansvar</b>
När det gäller de professionella kulturinstitutionerna som inte kan fungera med alltför kort framförhållning borde större ansvar tas från statligt håll. Jämt fördelat över landet och i rimliga proportioner borde resurserna fördelas för att trygga en god "kulturell infrastruktur".
Det är också rimligt om man ser på rörligheten hos kulturkonsumenterna, de stora scenerna och konserterna besöks av många som inte är kommuninvånare där scenerna finns. För att få till det där lilla extra, utöver grundbidraget, skulle institutionerna själva tvingas söka nya möjligheter och arbetssätt.
Med ett sådant bidragssystem skulle inte alternativen grå stad med väl utbyggd äldreomsorg eller dyra kulturinstitutioner och dålig skola ständigt torna upp sig. Det ena livsviktiga skulle inte alltid ställas mot det andra.