<i>Krönika:</i> Klarspråk en förutsättning för deltagardemokrati
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Utredningen fastnade för deltagardemokrati med deliberativa inslag. Det vill säga en demokrati där medborgarna inte bara röstar utan på ett skolat vis också deltar mellan valen och för dialog och löser konflikter med sina folkvalda företrädare.
<b>Viktigt föra dialog</b>
För att uppfylla målet deltagardemokrati med deliberativa inslag krävs förstås att man kan föra dialog. En förutsättning för att man ska kunna det är att man förstår varandras språk, och detta är som bekant inte alltid alldeles enkelt.
Man behöver inte tränga särskilt djupt in en kommunal handling eller statlig offentlig utredning för att inse att det är ett speciellt språk.
Något så enkelt som att barn behöver kärlek kan ta femton rader att beskriva med tillkrånglade formuleringar om barns behov av människor i den omedelbara närmiljön som kan tillfredsställa dess fundamentala, känslomässiga och sociala behov för att tidiga och stabila känsloidentifikationer ska utvecklas och barnet ska växa upp till en individ med förmåga till mera djupgående känslobindningar och kunna utveckla konstruktiva sociala relationer med omvärlden. Och så vidare.
<b>Svårläst</b>
Om man försöker bedöma svårighetsgraden på en sådan text genom att räkna ut något som kallas läsbarhetsindex hamnar man i kategorin "mycket svårläst".
Om man därefter med utgångspunkt i en undersökning om allmänhetens ordförståelse studerar texten blir man smärtsamt medveten om att vi har en bra bit kvar tills alla utan ansträngning förstår kommunala och statliga beslut och information.
Där kan man nämligen konstatera att ord som exempelvis forum¿ koncept¿ bordlägga och revidera bara förstås av ca 50 procent. Ord som delegera och mandat förstås bara av mellan 10 och 15 procent.
<b>För krångligt</b>
Vad beror det då på att det krånglas till så pass att folk i allmänhet omöjligt kan förstå, och de som beslutar sannolikt inte alltid själva riktigt begriper det de beslutar?
Är det tjänstemännen som skriver som vill vara mystiska och lämna ifrån sig svårfångat material i hopp om att medborgarna därmed ska hålla sig borta och inte ifrågasätta? Vill de lura politikerna och förverkliga sina egna önskningar?
I några enstaka fall kan det vara motiven. Med formuleringar som t ex skapar större öppenhet i ett beslut än vad beslutsfattande politiker förstår kan man som tjänsteman utöka sitt eget handlingsutrymme.
Att lägga orden på rätt sätt vid utvärderingar kan också dölja egna brister och fokusera på andra saker än de misstag som begåtts.
<b>Goda avsikter</b>
Men framför allt handlar det om andra saker. De flesta har goda avsikter och vill bli förstådda. Däremot saknas det strategier för klart språk och det är svårt att leva sig in i mottagarnas situation och kunskaper.
Tillräcklig tid att bearbeta texter och låta andra reagera på dem finns sällan. Här måste bedrivas ett gediget arbete och en medvetenhet om betydelsen av klarspråk.
Hur klart språket sedan än är, kommer det alltid att finnas risk för feltolkningar och missförstånd med enkelriktad information.
Därför bör fokus alltid ligga på dialog om man ska uppnå ett medborgerligt deltagande. Nya kommunikationsmetoder för ex remisser och samråd med stort allmänintresse måste prövas.
Det finns oändliga möjligheter att förnya och förbättra sig med tanke på hur uppenbart bristfälligt och ensidigt det är i dag. Det är bara en fråga om att vilja och våga.