<i>Krönika:</i> Kejsarens nya kläder
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För första gången deltar amerikanska soldater i kriget på riktigt. Anledningen är uppenbarligen att USA inte längre litar på sina afghanska legosoldater. Inte heller på de soldater som den afghanska interimsregeringen i Kabul sägs ha ställt till förfogande och som får antas komma från den ökända Norra alliansen.
Förståeligt nog. Varför skulle afghaner riskera livet för att döda andra afghaner som inte har gjort något annat eller värre än alla andra som deltagit i de senaste 10-15 årens maktstrider i Afghanistan?.
Vad gäller de mestadels utländska al-Qaida-krigarna är dessa visserligen inte populära i Afghanistan. Men knappast heller värda att offra livet för. De har dessutom pengar att muta sig till fri lejd.
Inte att undra på att amerikanerna har bekymmer.
<b>Inte angelägna</b>
Naturligtvis kommer den amerikanska krigsmaskinen att vinna slaget i Armasbergen. Men kommer amerikanerna att vinna kriget? Det blir en alltmer öppen fråga, som nu också börjar ställas i USA.
Faktum är att USA varken lyckats fånga den högsta talibanledningen eller ledarna för al-Qaida. Tvärtom tycks dessa vara fullt kapabla att flytta sina styrkor över stora områden och kraftsamla där det behövs. Och stödet från Pakistan har av allt att döma inte upphört.
Det finns rentav tecken på att talibanerna, som är en islamistisk politisk rörelse, kan vara på väg att återhämta sig. De har under alla förhållanden inte spelat ut sin roll, vare sig i Afghanistan eller i Pakistan.
De av världssamfundet insatta tillfälliga makthavarna i Kabul tycks inte heller vara särskilt angelägna om att krossa talibanrörelsen. De inser fuller väl att det inte blir någon fred i Afghanistan om inte alla politiska krafter får vara med.
Till och med den gamle kungen som nu gör sig redo för att återvända till Afghanistan uttalar sig kritiskt om USA:s krigföring. Afghanerna vill ha fred nu, och de har aldrig gillat att ha främmande trupper i landet.
<b>Oklar strategi</b>
Den kylige utrikesministern Colin Powell brukar tala om behovet av att ha en "exit policy" när man ger sig in i krigsäventyr. USA verkar inte ha gjort klart för sig under vilka omständigheter uppdraget i Afghanistan ska anses vara slutfört.
Det beror antagligen på att man inte heller hade någon klar strategi för intåget i Afghanistan. Amerikanerna hoppades att den dåvarande afghanska regeringen skulle vika sig för trycket och lämna ut bin Ladin, och att de därför skulle slippa ett krig med talibanerna, som USA tidigare stött. Nu sitter amerikanerna i smeten och kan inte komma loss förrän den siste talibanen kapitulerat, vilket kan ta hundra år.
Det här är ett problem inte bara för USA, utan för Afghanistan och hela världen. Ingen regering i Kabul får någon auktoritet i landet så länge USA fortsätter krigandet. Och genom att betala och beväpna krigsherrar i provinserna, stärker USA de redan starka separatistiska krafterna i Afghanistan.
Interimsregeringen har ingen kontroll utanför Kabul. Det har inte heller den internationella fredsstyrkan.
<b>Fredsstyrka hotas</b>
Om uppgiften är riktig att brittiska och tyska soldater också deltar i slaget i Armabergen undergräver detta dessutom förtroendet för den internationella fredsstyrkan i Afghanistan som till stor del består av soldater från dessa länder.
Även Sverige är med på ett hörn i fredsstyrkan och riskerar att drabbas av eventuella repressalier. I detta läge kunde man vänta sig åtminstone en betänksam kommentar från den svenska regeringen.
Men till och med den annars så talföre Persson har tystnat. Det beror kanske på att det är litet svårt att förklara varför Sverige över huvud taget stöder kriget mot talibanerna. Den enda officiella förklaring som lämnats är, som förre kabinettssekreteraren Sverker Åström påpekat, att talibanerna tvingar kvinnor att bära den heltäckande huvudbonaden burka.
Nu är det ju inte Gudrun Schyman som styr svensk utrikespolitik, utan de inte fullt så feministiska socialdemokraterna Göran Persson och Anna Lindh. Så jag har svårt att tro att detta är den verkliga förklaringen till att vi samtycker till att USA fortsätter att jaga talibaner Afganistan, till men för landets utveckling.
<b>Kejsarens kläder</b>
Förr eller senare måste Sverige och resten av Europa ta ställning till USA:s s k krig mot terrorismen. Hur långt kan detta utvidgas, utan att man överträder det i chock tillkomna FN-beslutet den 12 september att ge USA fria händer att slå tillbaka i Afghanistan?
När USA skickar militär till Filippinerna, Georgien och Jemen (utöver de länder som man redan använder som brohuvuden för kriget i Afghanistan) och hotar att angripa Irak, Iran och Nordkorea, kan man knappast tala om självförsvar längre.
Vad det handlar om är en lika farlig som verkningslös upptrappning av konflikter som har sociala orsaker och bara kan lösas med politiska medel. USA:s tro på att specialstyrkor kan utrota terrorismen är rent ut sagt enfaldig och någon statsman i världen borde våga säga detta rent ut.
I stället står de där och begapar kejsarens nya kläder. I form av en inrikespolitiskt pressad amerikansk president som inför kongressvalen i höst är mån om att klämma ut de sista opinionspoängen ur händelserna den 11 september. Ingen vågar ens viska: Han är ju naken!
Jag hade väntat mig litet mer av Europas ledare, inklusive Persson.