<I>Krönika:</I> Kapitalismen avslöjar sig
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag ångrar inte vad jag skrev, men när man läser om hur näringslivets uppburna höjdare roffar åt sig verkar politikernas pensioner nästan futtiga. Och deras metoder att lura sina arbetsgivare som rätt taffliga.
En Percy Barnevik förhandlar med sig själv och någon handplockad styrelsemedlem, och summorna är astronomiska. 930 miljoner kronor för Barnevik själv och 550 miljoner för den sedermera sparkade direktören Göran Lindahl.
Tillsammans plockade de svenska direktörerna alltså ut 1.480.000.000 kronor ur ABB, ett bolag som gått mycket dåligt på senare år och som nu ska avskeda 1.700 arbetare. Barneviks och Lindahls pensioner hade räckt till en årslön för dessa anställda och några till.
<b>Svensk maharadja</b>
Lindahl har nästan tio år kvar till pensionen och har numera andra lukrativa uppdrag. Inte heller Barnevik har nått 65-årsåldern och är veterligen fullt arbetsför.
Man undrar hur det ser ut i huvudet på en direktör som tycker att han är värd en miljard i pension. Ovanpå de jättelöner han kvitterat ut i bolagets tjänst under årens lopp.
Hur blir man så girig? Hur mycket tror Barnevik att man kan släpa med sig till himlen?
Behöver barnen (en läkare, en börsmäklare och en antropolog) pengarna? Han har ju redan samlat på sig fler lyxfastigheter i Sverige än en hel släkt kan hinna bo i.
Förhoppningsvis slipper man nu se Barnevik lägga ut texten i TV om hur Indiens fattiga ska hjälpas. Indien har tillräckligt många maharadjor förut. Ingenting tyder på att Barnevik tänkte spendera en enda egen svensk krona på att hjälpa Indien.
Förhoppningsvis slipper man nu också se politikerna knäböja vid hans fötter.
<b>Hur kunde det ske? </b>
Men ABB-affären reser också frågor av mer principiell natur. Hur kunde detta över huvud taget ske? Hur styrs internationella storföretag egentligen? Inte ens styrelsen verkar ha haft någon insyn, eller begripit vad som försiggick.
Är detta modellen för de nya globala företagen? De som styr så mycket av vår ekonomi och välfärd nuförtiden. Ser det likadant ut överallt?
Och hur står det till med kompetensen hos dem som vi trodde var de enda kvarvarande kompetenta ägarna i den svenska storfinansen, Wallenbergfamiljen? Både Jacob Wallenberg och Investors mångårige chef Claes Dahlbäck såg ut som frågetecken på presskonferensen i torsdags. Trots att båda suttit i ABB:s styrelse.
- Vi hade inte en aaaaning!
Ägarkrisen i svenskt näringsliv är värre än jag trodde. Det handlar inte bara om att fondkapitalet inte tar något ägaransvar. De som gör anspråk på att vara aktiva ägare är inte heller vuxna uppgiften.
<b>Mister kontrollen</b>
Investor framstår idag som ett onödigt mellanled mellan aktieägarna och de svenska storföretagen. En ren ägarfunktion för familjen Wallenberg, ingenting annat.
Ett efter ett glider storföretagen finansfamiljen ur händerna. Astra har sålts till England och Wallenbergs inflytande i bolaget minskar undan för undan. Nu mister man av allt att döma ABB. Bara de ifrågasatta och i längden ohållbara rösträttsreglerna har hittills räddat kontrollen över det på senare år misskötta Ericsson.
Det här är naturligtvis inte bara en fråga av intresse för familjen Wallenberg. Det handlar om att stora svenska företag hamnar under utländsk kontroll, med allt vad detta innebär för utveckling och investeringar i Sverige.
Och det sker inte alltid på rationella grunder. När debatten stod som hetast för några år sedan avslöjades i en utredning att ledningens personliga förmåner var en av de viktigaste drivkrafterna bakom företagens utflyttning.
<b>Personliga fördelar</b>
Det innebar stora ekonomiska fördelar för cheferna att bli beskattade i t ex England, jämfört med Sverige. Där kunde de också höja lönerna, utan att störas av svenska traditioner på löneområdet.
Officiellt framfördes helt andra skäl: Kommunikationer, närhet till de stora marknaderna, att de svenska företagen var för små i de internationella sammanhangen.
Det var så det gick till när Sverige miste kontrollen över Pharmacia (fast där snuvades den pådrivande svenske direktören raskt på konfekten av amerikanerna) och Astra.
Percy Barnevik var pådrivande när Asea slogs ihop med Brown-Boveri till ABB och blev ett i praktiken schweiziskt företag. Så här efteråt kan man undra vad som styrde den affären: Rationaliteter eller Barneviks girighet?
Att ABB gav större svängrum för direktörens egna ambitioner än det gamla ASEA får anses vara väl dokumenterat vid det här laget.
<b>Stärka det offentliga</b>
Skandalerna i näringslivet har avlöst varann på sistone. Bonuskonstruktioner som ger direktörerna stora bonusar även om företagen går uruselt. Byggfusk och olagliga priskarteller för att skörta upp konsumenterna.
Och så nu detta. Förhoppningsvis leder dessa affärer till en mer kritisk inställning till kapitalism och globalisering. Även inom socialdemokratin.
De internationella storföretagen är okontrollerade inrättningar, där inte ens ägarna har någon insyn längre. De opererar på sina egna villkor, manipulerar opinioner och regeringar. Företag plundras av sina ledningar, som i fallet med den amerikanska energijätten Enron. Medan de anställda ser sina pensioner gå upp i rök.
Kontrollen över svenska företag är bättre, men även här finns tydliga tendenser till roffarmentalitet,. Det är hög tid att politikerna tar till orda mot dessa avarter. Brännmärker de inblandade, lagstiftar, tar initiativ i EU.
Krisen för kapitalismen kan ha det goda med sig att allmänheten inser att vi behöver stärka det offentliga som motvikt till okontrollerad privat maktutövning och girighet.