<I>Krönika:</I> I det kalla glappet mellan plan och krävande verklighet
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så länge man gick i skolan synonymt med en ny Elevkalender. Blank och fin, inplastad pärm med olika färger för varje läsår. Tomma scheman att själv fylla i och 365 oifyllda dagar att ta sig an.
Först bara några enstaka anteckningar, inringade datum för viktiga födelsedagar. För var passerad dag alltmer antecknat i marginaler och på avslutande anteckningsblad.
Varför är det oskrivna bladet alltid det mest attraktiva? För att det fortfarande finns en bergfast tro på att man ska kunna fylla det med något fantastiskt och extraordinärt. Det finns en trygghet och förväntan i att rada upp färgglada pennor på skrivbordet, slå upp första sidan i kollegieblocket och noggrant texta sitt namn på insidan av dess pärm.
Långt mycket mer tillfredsställande än att efter en tid slå upp ett halvfullt, nedkluddat med hundöron och kaffefläckar.
Att initiera, starta projekt och kläcka nya idéer har för mig alltid varit det roliga och givande. Att ro i land samma projekt och förverkliga idéerna överlåter jag mer än gärna till någon annan, om det bara finns minsta möjlighet att slippa göra det själv.
De slutprodukter jag ändå tvingats åstadkomma har alltid varit en stor besvikelse. Ett specialarbete i skolan, ett par uppsatser på universitetet, ett antal kursupplägg och genomförda lektioner, artiklar, skrivelser etcetera. De överges alltid med vetskapen om att man kunde ha gjort något ännu bättre om man bara haft mer tid, ork, lust, engagemang.
Men än värre är det som varken kunnat lämpas över på andra eller tvingats avslutas av en själv. Där deadline redan varit och något hafsigt lämnats kan man ändå gå vidare, glömma och hoppas att man gör allt bättre nästa gång.
Det som ännu inte är färdigt, däremot, tär och plågar. Jag vet inte hur många disketter och anteckningsböcker rymmande påbörjade bestseller som döljs hemma i mina hyllor. Inga än så länge mer omfattande än fjorton sidor. Jag vet inte hur många av mina mappar som innehåller strukturerade planer på att starta eget, skriva viktiga och intressanta artiklar, börja motionera regelbundet (gubevars), porträttfotografera, måla expressionistisk konst, läsa nationalekonomi, skriva en barnbok. Och så vidare. Inget hittills mer utvecklat än en tummetott.
Alltså; att inventera, lista, kategorisera, rubricera och strukturera - yes! Att göra verklighet av de fina och välstrukturerade planerna - no.
Ingen skulle som jag kunna rita scheman och handlingsplaner över hur man smartast städar sin lägenhet/öppnar ett kafé/målar om i hallen/ordnar en fantastisk trädgård/startar en egen tidning - you name it. Ingen är heller så långt ifrån att förverkliga något av det som jag.
Många, åtminstone enklare, projekt måste dock med nödvändighet avslutas.
Man kan inte bara göra tjusiga inbjudningskort, skriva inköpslistor och leta recept. Inte ens bara göra inköp och rada upp råvaror snyggt på köksbänken. Man måste liksom sammanföra dem på rätt sätt också. Man måste genomleva middagen och till och med diska tallrikarna efteråt.
Det finns nästan alltid en deadline.
Det kommer alltid en natten innan inlämnande, timmen innan gästerna anländer, då de spridda geniala tankarna (åtminstone verkade de geniala var för sig), den fina strukturen och de till synes oförenliga ingredienserna ska bli en för andra gripbar och till och med smakfull helhet med verkligt innehåll. En trerättermiddag. En krönika. Tänk om allt blev lika bra som planerna inför det.