<I>Krönika:</I> Hårdare tag mot mobbning
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När hon sedan dessutom berättade att hennes mamma brukade kalla henne Penny (Gud, så töntigt!) och valde ut en annan tjej i klassen att hålla i handen första rasten och säga "jag älskar dig, Åsa" till, var det givetvis fullkomligt uteslutet att hon någonsin mer skulle kunna betraktas som normal och bemötas med respekt.
Visserligen var det ganska få i vår klass som aldrig fick sitt av mobbingsleven. Men för Pernilla var det alltid värst.
Ett par grabbar som bodde i samma område som hon utvecklade en rutin, "fredagsstryket". Det gick ut på att de varje fredag sprang före henne hemåt, gömde sig någonstans på vägen och hoppade fram och slog henne med exempelvis en trasig bräda.
Varje fredag, samma sak. Varje dag i veckan, samma påminnelser. Nu är det bara två dagar kvar till fredag, Pernilla! I morgon är det dags, Pernilla! Många gånger var Pernilla sjuk på fredagar, flera gånger kom hon storgråtande till skolan redan på morgonen.
<b>Läraren förstod inte</b>
Vår lärare verkade aldrig förstå eller bry sig om vad som händ. På si höjd kunde hon säga saker som "var snälla mot varandra nu" eller kalla till krismöten för att det var "oroligt" i klassen och tjejer och killar visade för mycket "intresse" för varandra.
När jag själv en gång fick stryk av tre killar stod fröken i fönstret och tittade på och menade sedan att det som hänt var mitt eget fel eftersom jag sprungit undan på ett retsamt sätt när de först hotat mig.
Vilken tolvåring står kvar och tar emot när tre grabbar hotar med stryk? Hur kan stryk någonsin vara den slagnes fel? Fysiska handgripligheter kan väl aldrig förtjänas?
<b>Inte på återträffen</b>
Pernilla kom aldrig och läste lusen av oss andra på återträffen vi hade med vår klass. Hon kom inte alls. När jag läste dagstidningarna i veckan slog det mig att hon kunde ha gjort det.
Hon kunde ha kommit dit och knivhuggit oss, kanske huggit ihjäl just mig, om jag nu stått närmast.
Min slutsats är kanhända en aning drastisk. De flesta mobboffer beter sig inte så, vare sig under tiden de mobbas eller efteråt. Men killen i Sundsvall gjorde ju faktiskt det i veckan, och det var knappast heller förutsett.
Jag vet att man talar så mycket mer om mobbning i dag än man gjorde när jag gick i mellanstadiet. Jag vet att det finns bestämmelser om att varje skola ska ha en handlingsplan att följa om någon elev utsätts för mobbning.
Den ska fungera som ett stöd för personal och elever och underlätta bekämpningen av mobbning, vilket är mycket viktigt eftersom det sannolikt inte var ondsinthet utan oförmåga som gjorde att till exempel min lärare inte kunde förhindra det som hände med Pernilla.
Men de ansträngningar som görs i dag räcker inte. Strategierna man lagt upp är uppenbarligen inte tillräckligt utförliga eller så följs inte planerna tillräckligt för att lyckas.
<b>Handlingsplan saknas</b>
Förmodligen saknas handlingsplaner helt på många håll. Massor av barn och ungdomar mobbas fortfarande och det får i bland mycket tragiska konsekvenser.
Barn som trakasseras umgås till exempel ofta med självmordstankr redan i mycket ung ålder.
Det måste alltså tas ännu större krafttag mot det dagliga, psykologiska kriget på skolorna.
Ingen enda tolvåring ska behöva var rädd för sina kamrater och gå och räkna dagarna tills det är dags för "fredagsstryket".
Jag kan bara hoppas att tjejen i min klass fick upprättelse på något sätt senare i livet.