<I>Krönika:</I> Gör upp med familjefundamentalismen
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bäst att göra min familjeståndpunkt klar från början. Jag önskar inte död åt familjerna som mina vänner till vänster brukar formulera det. En sund familjefamn där man kan vila ut och dit man alltid kan vända sig för tröst, stöd och problemlösning är en av de bästa förutsättningar man kan ha i livet. Har man det vågar man pröva sina egna vingar och man vet att man kommer att vara älskad hur det än går och vilka misstag man än gör.
Det är ingen garanti för att allt kommer att gå bra, men det är ändå en grund att stå på.
Problemet är bara att det mycket sällan är så där idealiskt. Framför allt för att den perfekta familjen knappast existerar. I alla fall har jag aldrig någonsin stött på den. Jag behöver bara tänka igenom de familjer jag själv har eller har haft inblick i under min uppväxt och genom bekanta senare.
De familjer som var bra på villkorslös kärlek och fri uppfostran skapade ofta gränssättningssvårigheter och rastlöshet. För dem som var ett under av rutiner och regler utan att glömma kramarna var det ändå omöjligt att tala om känslor. De som lade ned sin själ i såväl barnens läxläsning som emotionella utveckling glömde kanhända släppa taget och springer fortfarande runt och plockar som hönsföräldrar i den vuxna sonens hem.
Egentligen säger allt detta sig självt. Människor är i princip aldrig så mångsidiga och därtill så pedagogiska att de på ett smärtfritt sätt kan forma nya människors hela liv med alla dimensioner.
Har man tur får man föräldrar och syskon som kompletterar varandra skapligt för att få så många av sina behov som möjligt tillgodosedda inom familjen. Men utan andra vuxna i närheten tenderar det ändå att bli en fattig uppväxt. Fattig på olika intryck och infallsvinklar, och en bristfällig grund för att bli en kritiskt tänkande individ som också inser att det som mamma och pappa gör och säger inte nödvändigtvis alltid är det bästa.
Det är därför det är så viktigt med andra vuxenkontakter och naturliga mötesplatser. Ett enda seriöst samtal med läraren, mormodern, fritidsgårdspersonalen, fotbollstränaren eller kompisens mamma kan betyda så oerhört mycket mer än dagligt föräldratjat. Och då talar jag fortfarande om familjer där det mesta fungerar bra och där man respekterar varandra. För barn i familjer där det inte fungerar bra kan sådana samtal och möten vara direkt livsavgörande och utgöra det enda hoppet.
Att hävda familjens suveränitet i alla lägen är lika dumt som att driva andra "kloka ord" in absurdum. Som "du skall hedra din fader och din moder". Fadime hade ingen större anledning att hedra sin far. Sannolikt kommer inte heller den treåring vars mor nyligen knuffade ned honom från en bro ha anledning att hedra henne.
Liksom alla andra barn som utsätts för incest, misshandel eller annat förtryck i sina hem. Familjens framhållna position ger ju som bekant också en mängd baksidor och är utmärkt sätt att dölja och rättfärdiga oförätter. Ni har väl hört att man inte ska lägga sig i andras familjeangelägenheter och att saker ska skötas inom familjen.
Egentligen borde alltsammans inte vara svårare än att konstatera att man har tur om man får en bra familj eller som någon uttryckte det att man inte kan vara nog försiktig i valet av sina föräldrar. Familjen har avgörande betydelse för ens livsvillkor. Att därutöver ge den en mytisk aura eller förminska betydelsen av andra vuxenkontakter är bara att jämställa med annan vidskeplighet och fundamentalism.