<I>Krönika:</I> Fuffens i politikerskrået
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Saken är nu föremål för polisutredning, men själv begriper den 44-årige yrkespolitikern ingenting. "Jag har väl fått någon tusenlapp för mycket", säger han nonchalant. Med det obetalbara tillägget: "Regionen borde se över sina rutiner så att sådant här inte kan hända!"
Vad ska man säga om en sådan attityd? Man blir stum.
<b>Bara time-out</b>
Stumma har moderaterna i Skåne också varit i flera veckor. De tänkte väl att det skulle bli en "sahlinare", något som blåste över på några veckor efter klädsam avbön. Först efter hundratals protestbrev och insändare i lokalpressen, har de förstått att mannen inte är den lämpligaste att toppa moderaternas listor i höst.
Han stryks alltså, men bara på listorna. Moderaterna har - i motsats till väljarna - fortfarande förtroende för honom. Det är inte omöjligt att han kommer tillbaka till politiken, när det här lagt sig. Säger moderaternas nummer ett i Skåne.
Nej, det är säkert inte omöjligt att han kommer tillbaka. Det är rentav troligt. Den politiska skråandan är stark. Påläggskalven tar bara "time-out", för att använda Sahlins språkbruk. Men där upphör också jämförelsen med Sahlin. Mona har aldrig tjänat några på sina "affärer", bara förlorat. Och hon har veterligen inte begått något olagligt, utom att köra en oskattad bil några gånger.
Skånepolitikern är antingen en bedragare eller så dum i huvudet att han borde vara diskvalificerad från politiken av den anledningen.
<b>Avskaffa politikerpensioner</b>
Men om han nu inte kommer tillbaka till politiken, så är livet inte kört för honom ändå. Han behöver i alla fall inte rusa iväg till arbetsförmedlingen på måndag. Moderaten kan kvittera 25.000 i månaden i pension från det skuld- och underskottstyngda Skånelandstinget. Livet ut. Det ser det politiska skråsystemet till, och det stöds av alla politiker - från vänster till höger.
En städerska som ertappas med att stjäla några hundralappar ur en handväska på arbetsplatsen, får sparken utan krusiduller. Inga avgångsvederlag där inte. Inte ens facket ställer alltid upp för henne.
Jag måste säga att jag blir alltmer kritisk till politikerpensioner. De borde bort, helt och hållet. Vad säger att politiker inte ska kunna försörja sig på annat arbete, när det politiska uppdraget tar slut? En tjänstemän vid Ericsson som får sparken efter 30 år för att hans direktörer ska få ut sin bonus, får snällt se sig om efter ett nytt jobb. Ingen evig inkomstgaranti där inte.
Varför kan inte f d politiker med alla sina kontakter få ett annat jobb? Har de något särskilt slags handikapp? Någon yrkesskada som gör dem arbetsoförmögna livet ut?
<b>"Politiskt anställdas fack"</b>
Visserligen blir det allt vanligare ett politiker aldrig haft något riktigt jobb. De slussas in i det politiska systemet redan i sina ungdomsförbund, som också lever på samhällsstöd.
Skånepolitikern började som politisk sekreterare åt ett av kommunalråden i Malmö och har väl aldrig varit på någon "vanlig" arbetsplats, utom på studiebesök. Hans sätt att tänka visar att han är i behov av viss rehabilitering för att komma in i samhället igen. Vilket reser frågan om man bör stanna så länge på politiska uppdrag. Men om man nu betraktar politiken inte som förtroendeuppdrag utan som vilket jobb som helst, bör samma regler gälla som för andra jobb. Dvs arbetsgivaren betalar sociala avgifter och pensionsavgifter för den anställde. Får de politiskt anställda inte vara med i någon existerande a-kassa får de väl bilda en egen. De är tillräckligt många för det, och avgifterna blir låga eftersom politiker sällan petas från sina uppdrag. De kan till och med bilda "Politiskt anställdas fack" och jobba för bättre anställningstrygghet!
Respekten för de folkvalda skulle öka om de skrotade sitt privilegiesystem och började dela vanliga människors villkor på arbetsmarknaden.