<I>Krönika:</I> Frisk nog att efterfråga sjukvård?
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Först och främst måste du ha ett arbete där du har ständig tillgång till telefon och när som helst kan springa ifrån för att bevaka telefontiderna, mellan 9 och 11, tisdagar och torsdagar. Från en minut i aktuell telefontid till en minut över är det sedan ideligen upptaget och "försök igen senare". För att över huvud taget ha en chans att ens komma in i telefonkön krävs att du oupphörligen slår telefonnumret på nytt så snart du lagt på luren efter det förra misslyckade försöket. Sedan kan det förstås också krävas att du har tid att lyssna igenom "Memories", "I know him so well" och "A whiter shade of pale" i musikalversion innan det klickar till och du blir glad, eftersom du tror att någon svarar. En kortvarig glädje, visar det sig, eftersom det bara är en elektronisk röst som meddelar att du nu har avancerat så pass att du är placerad i den riktiga telefonkön. Jippi.
<b>Kan inte andas ut</b>
När du så småningom ändå lyckats få en läkartid bokad, ska du inte tro att du kan andas ut och att allt kommer att ordna sig för det. En läkares utgångspunkt nummer ett tycks nämligen vara att vi som kommer dit alla är hypokondriker. För en sån som mig som drar mig i det längsta för att uppsöka läkare och hoppas att allt ska gå över av sig självt är det knäckande, eftersom jag verkligen är sjuk när jag väl kommer dit. Men det brukar alltså krävas en hel del kraft och energi för att övertyga läkaren om detsamma. Ofta måste du stå på dig ordentligt och ibland nästan tjata dig till såväl själva undersökningen som remissen eller receptet på penicillin. Det kunde väl gå an om du var frisk och stark, men när du går till doktorn är det ju just det du inte är. Med 39 graders feber och uppsvullen hals är du i stället så skör att du nästan börjar gråta när sköterskan blänger på dig för att du har glömt patientkortet hemma. Knappast i stånd att målmedvetet strida för din sak.
<b>Inte Förvånande</b>
Föga förvånande är det inte de som är sjukast som nyttjar vården mest. Ända sedan mitten av 80-talet har det skett en kraftig minskning av svårt sjuka och socialt svaga gruppers nyttjande av vård. Ändå vet man att det är i dessa grupper som ohälsan är störst. Du kan vända och vrida på statistik hur som helst för att bevisa det. Du kan jämföra hälsan hos arbetslösa kontra yrkesarbetande, hyresgäster kontra egnahemsägare, låginkomsttagare kontra höginkomsttagare, boende i lågstatusområden kontra boende i högstatusområden, lågutbildade kontra högutbildade, kvinnor kontra män, invandrade kontra svenskfödda. Och så vidare.
Höjda vårdavgifter har säkert bidragit till att det är så här. Men även det att du varje gång verkligen måste kräva din rätt till vård torde ha stor betydelse. För att kunna ställa sådana krav måste du vara någorlunda stark och trygg i dig själv, behärska språket skapligt väl och känna till dina rättigheter. Det måste vara därför en allt större del av vårdresurserna används av förhållandevis friska personer med stor förmåga att efterfråga sjukvård. Inte av de som mest behöver sjukvård. Bakvänt värre.
<b>Säg stopp</b>
I den mån det är bristande resurser som avgör detta märkliga fenomen bör frågan ställas om det inte vore bättre utnyttjade resurser att ha lätta vägar in i vården så att åkommor kunde behandlas tidigt och kanske till och med förebyggas. I den mån det är attityd och vilja det handlar om måste väl någon ansvarig kunna säga stopp?
Hur det gick för mig? Jodå. Läkaren var ovanligt trevlig och undersökningsvillig den här gången och jag fick mitt penicillin, men inte min remiss. En halv seger, skulle man väl kunna säga. Men så stod jag också på mig ganska bra, trots min svullna hals och det faktum att jag är kvinna.