<I>Krönika:</I> Flytta utrikespolitiken tillbaka till UD!
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Här hemma har Göran Persson avsevärt bättrat på sina egna och socialdemokraternas dåliga opinionssiffror genom att låta lika tuff som Bush och Blair. Inte en reservation mot att USA svarar med medel som Sverige fördömde bara för något år sedan. Och utan att ens antyda att det kan finnas bättre medel att bekämpa terrorismen än att bomba fram nya extremister.
Dessvärre, eller dess bättre, hur man nu vill se det, brukar sådana opinionsframgångar vara rätt flyktiga. Så fort Churchill hade vunnit kriget, kastade britterna ut honom från 10 Downing Street. Den gamle Bushs omåttliga popularitet under Kuwaitkriget var som bortblåst ett år senare och han fick plocka ihop pinalerna och lämna Vita huset.
In drog i stället en smitare från Vietnamkriget vid namn Bill Clinton.
<b>Tömmer hela havet</b>
Vi får väl se hur det går den här gången. Problemet med det här kriget är att USA saknar tydligt definierade mål. Man verkar inte ens veta om man ska störta talibanregeringen eller inte. Precis som USA aldrig gjorde upp med Saddam Hussein under Kuwaitkriget.
Anledningen är nu precis som då att det är ont om bra alternativ.
Ändå slår man mot regimen i förhoppningen om att en dag kunna fånga Usama bin Ladin. Eller som en fredsforskare uttrycker det: Man tömmer hela havet för att komma åt en ful fisk.
Men det tar som bekant tid att tömma hav, och det är långt ifrån säkert att bin Ladin ligger där och sprattlar när det är gjort.
Skulle man mot förmodan få tag i bin Ladin, återstår resten av hans nätverk. Det är utspritt över i stort sett hela arabvärlden, inklusive mot USA vänligt sinnade länder som t ex Egypten och Saudiarabien. Det blir många hav att tömma för USA:s krigsmaskin.
Alla inser att detta är en omöjlighet. Troligen vågar man sig inte ens på Saddam Hussein, därför att den minst sagt lösliga "koalitionen mot terrorism" då riskerar att falla sönder.
<b>Kontraproduktivt</b>
Dilemmat för USA och alla som ställt sig bakom USA:s politik är att ju längre bombningarna pågår och ju fler offer som redovisas, desto svagare blir stödet från de regeringar som mest behövs i kampen mot terrorismen.
Fundamentalisterna stärks och regeringarna ifråga kan av inrikespolitiska skäl inte ingripa mot nätverkets förgreningar i sina länder. Även om de skulle vilja. Hela kriget riskerar att bli kontraproduktivt. Den analysen görs säkert även i den amerikanska administrationen.
Men president Bush är tvungen att visa musklerna. Bomb- och missilkriget mot Afganistan blir lösningen, även om det mest är slöseri med de amerikanska skattebetalarnas pengar. Projektiler som kostat miljoner dollar stycket skickas mot tält som man kan köpa för fem dollar, som en frustrerad amerikansk general uttryckte det.
Till slut finns det inte ens tält att bomba i det redan sönderbombade Afganistan, och då måste president Bush sanktionera någon form av markoperationer som även engagerar amerikansk trupp. Och för ett sådant krig finns det bara en tidsgräns och det är den som sätts av de amerikanska väljarnas tålamod.
<b>Omtanke om USA</b>
Under tiden hoppas förmodligen Bush kunna visa andra mer påtagliga resultat av "kriget mot terrorismen", t ex gripna terrorister. Att döma av de brev med mjältbrandsbakterier som postats i USA har den amerikanska regeringen mycket att göra redan på hemmaplan.
Genom polisiärt samarbete bör man kunna spåra upp ytterligare terrorister i Europa och på andra håll i världen. Avgörande för hur kampen mot terrorismen ska lyckas är dock att man får de muslimska länderna med sig, och det gör man inte genom att bomba muslimer.
Det borde inte betraktas som USA-fientlighet utan som omtanke om USA och vår gemensamma säkerhet att påpeka detta. Tiger omvärlden, ska man inte förvänta sig att den amerikanska opinionen ska förändras.
Det krävs mycket mod för att höja en mot krigföringen kritisk röst i USA idag. De eftertänksamma rösterna behöver allt stöd de kan få från länder som inte är lika drabbade - och chockade - som USA.
<b>Farligt prejudikat</b>
Det finns ytterligare en aspekt av "kriget mot terrorismen" som bättre borde ha vägts in av den svenska regeringen. Genom att reservationslöst ställa upp på det i hast tillkomna FN-beslutet att även terrorhandlingar mot ett land ska utlösa rätten till militära angrepp i självförsvar, har man öppnat för farliga tolkningar i framtiden.
Det kan bli fritt fram för Israel i Palestina, för Turkiet i Kurdistan, Ryssland i Tjetjenien och Kina i Tibet. För att nu bara nämna några ställen där regeringarna ifråga anser sig bekämpa "terrorister". Indien har redan påmint USA om att Pakistan stöder terrorister i Kashmir. EU:s bryderi med att definiera terrorism visar hur svårt detta begrepp är att hantera i den värld vi lever i.
Risken finns också att regeringarna utan att tänka sig för börjar definiera även andra militanta opinionsyttringar som "terrorism" och därmed undergräver demokratiska principer och rättigheter i sina egna länder.
<b>Sköts på gehör</b>
Det finns skäl för Göran Persson att lyssna till erfarna och sansade personer som t ex veterandiplomaten Sverker Åström. Och att låta utrikespolitiken skötas där den hör hemma och där det finns expertis på att bedöma de långsiktiga effekterna av olika åtgärder, dvs hos Anna Lindh i UD.
Idag verkar UD vara helt bortkopplat från de mest brännande internationella frågorna. Utrikespolitiken sköts på gehör från Rosenbad. Det är inte lyckligt.
Göran Persson har en oomtvistat god politisk näsa, men den lämpar sig bättre för hemmabruk än i storpolitiken där också andra delar av huvudet bör engageras för att resultatet ska bli bra i längden.