<I>Krönika:</I> Ensamt låghus på Saltängen
Stig Sundström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
l982 fick huset den renovering som var nödvändig för dess fortbestånd. Ett gammalt brädgolv byttes ut och vid det arbetet blottlades en tidigare grundläggning bestående av stora stenbumlingar. Väggarna visade gammal murningskonst.
Från förra seklets första hälft är det säkert många som minns stallgården bredvid det vitrappade huset. Där stallades de vackra hästarna och de fina vagnar hyrkuskverket använde i sitt värv att bl a forsla herrskap i. Det var en fröjd att se hästarnas skritt och den ibland extra utstyrseln av ekipagen. Hyrkuskverket präglade sin tids sätt att sköta transporter vid både glädje och sorg.
När väl hyrkuskverkets tid var förbi togs det kommunalt upprustade huset senare i anspråk av park- och gatukontoret som fast punkt för folk och redskap till skötseln av de delar av stan som finns i närheten. Det är ett vardagligt "entréhus" framför de stora statliga verken. Och i alla fall en arkitekturårets rejäla kontrast...
<b>Något från landet</b>
Så här års förväntas det kanske av kåsörer och krönikörer att de ska skriva något om "landet". Det som man kan ha i jordbruks- eller skogslandskap eller i kust- och skärgårdstrakt. Skildring från stugan, torpet, hyrrummet på gården, kanske fastcampingen. Landets variationer är ju hemskt många. Det kan t ex skrivas om utflyttningsmödan med städning, röjning, snickrande på tummen för att inte tala om vad gräsmattan ger upphov till. Och, förstås, VÄDRET!
Jag kan ta litet från det kollektiva köket på mitt campingland. Alltid kommer några nya som inte hunnit eller velat läsa skyltarna. Den om att inte stå och rensa fisk i någon av diskhoarna eller tvätta mer eller mindre lerig potatis. Och inte kläder heller förresten. Allt medan diskfolket står i kö med sina baljor.
- Ja, ursäkta förlåt jag kan ta bort alltsamman, säger fiskrensaren, men rensets lukt dröjer kvar till förtret för finkänsliga.
Fast ordning och reda måste det ju vara i kollektivet och annorstädes på landet. Hänsyn till varandra är det noga med.
<b>Unikt s-läge</b>
Förhållandet på kommunalrådsfronten i Norrköping är unikt. Aldrig sedan första heltidsarvoderade drätselkammarordföranden Arvid Karlssons tid har sossarna haft sådana bekymmer som i dag. Från honom via Jarméus och Wernersson framåt har det gått en stabil linje, utan rekryteringsbekymmer av med åren allt fler kommunalråd. Alla har väl mer eller mindre känt blåsten på toppen. Men nu har väl politikens villkor blivit hårdare, ser det ut som. Tvekan att börja eller tanken att gå finns därför oftare.