<I>Krönika:</I> En patriarks bekännelse
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu har givetvis det här inget med intelligens att göra överhuvudtaget.
Det har att göra med om man har förbundna ögon, eller väljer att se sig omkring. Om man ser sig omkring så ser man att det är just såna som jag som styr världen.
Jag vill ogärna jämföra mig med Bush, Blair, Sharon, Arafat, Hussein eller för den delen Leijonborg eller Persson. Men jag inser ju att vi i någon mening är rätt lika. Ser jag mig omkring så finner jag att det är alla mina miljoner bröder som styr över nästan alla företag.
Från de multinationella och börsnoterade, till såna som Folkbladet och ännu mindre.
<b>En enda kvinna</b>
De flesta tar det i själva verket för givet. Det finns en slags förening för alla (s)-tidningar och jag var med på det senaste årsmötet. Valberedningen hade gjort ett gediget arbete och förslaget klubbades igenom utan vidare. Inte en kvinna i styrelsen.
Sedan var det sill & snaps, kött & vin och kaffe & konjak. Vi var klädda ungefär likadant och var i ungefär samma ålder. En kvinna fanns det i sällskapet, hon var tyvärr förhindrad att stanna, måste med ett tåg. Det kan man ju förstå, hon kanske hade barn att ta hand om, eller så.
<b>Som tuppar</b>
Tro nu inte jag sitter här och smilar förbindligt och är fin i kanten. Jag är en gubbe som andra, en som ständigt kollar in kvinnor.
De flesta män kan inte låta bli att titta på kvinnor.
Det är omöjligt, jag tror att det är ännu svårare än att sluta röka, de tunna holländska cigarillerna kunde jag ju lägga av med.
Visst deltar jag i spelet. Burrar upp min fjäderskrud, fastän det nästan inte finns något kvar av den. Precis som ryktet säger så är vi tuppar och tjurar, som egentligen bara vill en enda sak.
Men understundom kan vi förädla denna strävan till prestationer inom sport, kultur eller annat skapande i olika yrken. I sämsta fall tar det sig destruktiva uttryck.
Nu när allt det här är erkänt och avklarat kan jag lika gärna medge att insikten om att vi lever i ett manssamhälle, inte är något som jag varit klar över i decennier.
Jag är uppväxt i en tid när Hyland i sitt tv-program proklamerade "fru- fridagen".
Den häpnadsväckande tanken att en dag, EN DAG, varje år, skulle mannen sköta markservicen. Att bara våga tänka tanken -utopin plötsligt formulerad.
<b>Rasism!</b>
Det var först när jag fick en dotter som bindeln togs bort för mina ögon. Jag började se. Och höra hur snacket gick bland grabbarna.
Då kom ilskan. Men det är väl ändå själva fan! En vacker dag inser man att det är klockren rasism. "Woman is the nigger of the world", sjöng John Lennon.
Det går möjligen åt rätt håll, i alla fall i vår del av världen.
Jag tror faktiskt att det är just den här frågan som gör skillnaden mellan det gamla och det nya.
Att arkeologerna ska lägga fram sina rön inför en häpen allmänhet och berätta om regeringar och företagsledningar med enbart, eller nästan enbart, män.
<b>Var femte misshandlad</b>
Man kan förstås fråga sig varför? Alltså varför inte ett matriarkat - på vad bygger vi patriarker vårt imperium? I dagarna kom det en rapport som visade att tjugo procent av alla kvinnor har blivit misshandlade av sina män. 20 %!
- Nä, det kan inte stämma, då borde man känna några, sa jag.
- Det gör du säkert också, fast du inte vet om det, sa en kvinna i min närhet.
Rapporten visar att bland unga kvinnor i Europa, (just det: i Europa!) är den vanligaste dödsorsaken att de dödas av en man. Så alltihop kokar ner till -som man säger numera- en fråga om fysisk styrka. Imperiet bygger alltså sist och slutligen på våld eller hot om våld. Det kanske är dags att slänga påken och knalla ut ur grottan.