<I>Krönika</I> En balansakt mellan ojämställdhet och egalitetskoma
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En bajsblöja motsvarar fyra kissblöjor. En promenad med vagnen är att likställa med en grötmatning och en omgång Muminmemory är värt en hårtvätt. Men för att få ihop till en dammsugning av samtliga rum i lägenheten krävs hängning av minst tre maskiner tvätt.
På något vis verkar det finnas två dominerande sätt att förhålla sig till jämställdhet. Antingen struntar man i hela grejen och väljer att bortse från eventuella orättvisor i såväl samhälle som familj. Eller så räknas allt minutiöst, vägs och viktas för att nå den fullkomliga rättvisan.
Hur ska man annars förklara vissa pars sätt att till exempel fördela utgifter mellan sig? Notan betalas strikt varannan gång med små streck på en lapp i plånboken för att minnas vem som gjorde det sist. Räkningarna fördelas proportionellt efter inkomst med skattedifferensen inräknad. En rättvisefilosofi svår att klandra. Men är det egentligen rättvist? Tog inte hon en dessert förra gången? Drack inte han ett glas vin mer än hon nu? Och ska han verkligen betala så stor del av hennes fackavgift när den är högre än hans?
Det värsta exemplet på rättvisejakt jag hört talas om utgick från makarnas olika matbehov. Han var större, behövde mer energi och åt alltså mer än hon. Först delade de kostnaderna utifrån hur mycket de åt. Han åt fem potatisar och hon tre, alltså betalade han fem åttondelar av potatispåsens pris och hon tre. Det blev krångligt i längden och i stället började de handla olika råvaror. Hon fick kräftor och han räkor på kräftkalaset för då åt de för samma summa pengar. Hon fick en liten bit oxfilé på lördagskvällen medan han fick nöja sig med fläskfilé eftersom han ville ha två bitar. Om han diskade två kvällar i rad eftersom hon jobbat över blev hon skitsur, det var ju hennes tur. Suck.
Jag tror inte man kan räkna så. För mig är jämställdhet i stället lite som kärlek. Känns det bra för båda innerst inne, så är det förmodligen bra.
Man behöver inte alltid byta till vinterdäck på bilen bara för att man är tjej i ett jämställt förhållande. Däremot kan det underlätta ens inlevelseförmåga om man prövar det någon gång. Då vet man vad det innebär för den som gör det åt en sedan. Precis som varje förälder behöver pröva på att vara ensam hemma med sina barn en längre tid för att kunna sätta sig in i det jobb som den andre utför när den är det. Även om det inte är det som är huvudargumentet för pappaledighet, utan barnens rätt till båda föräldrarna.
Sådan ständig och extrem räkneexercis som i exemplet ovan är det väl i och för sig bara ett fåtal som tillämpar, och vem vet, kanske trivs de med det själva. Ett större problem är alla de förhållanden där arbetet är extremt ojämlikt fördelat och där den ena, om inte båda, vantrivs.
Därför förstår jag att förslag i egalitetskomans tecken växer fram. Jag tänker till exempel på förslaget om en exakt fördelning av föräldradagarna mellan mamman och pappan. Det är inte särskilt flexibelt att driva det, åtminstone inte utan undantag. Nog för att jag tror att det vore bra om båda föräldrarna tog lika stort ansvar för barnen. Men många familjer löser detta ändå. I någon familj jobbar en förälder natt och kan därför spenderamassor av tid med barnen på eftermiddagar och ledighetsperioder.
I en familj jag känner var pappan arbetslös när första barnet föddes och gjorde därför precis lika mycket som mamman. Det såg dåligt ut i statistiken men var i själva verket mycket jämställt.
Med ett sådant förslag måste man dessutom hitta en lösning för att inte försämra ekonomiskt för barnfamiljerna eftersom det oftast är den som tjänar minst som är hemma längst. Det borde man i och för sig lösa ändå, eftersom det skulle uppmuntra till en mer rättvis fördelning av dagarna.
Frivilligt och flexibelt, utan att för det försätta sig i egalitetskoma.