Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

<I>Krönika:</I> Dags att tänka på valet

Torsten Nilsson

Torsten Nilsson

Foto:

Norrköping2002-01-05 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Valåret har börjat. Med ett opinionsstöd på närmare 40 procent och en opposition som är svagare än på många år, ser det ut att bli en lätt match för socialdemokraterna. Men opinionssiffrorna har farit upp och ner som en jojo de senaste åren, och läget kan vara ett annat om ett halvår. Till osäkerheten bidrar konjunkturen och risken för nya amerikanska krigsäventyr, t ex i Irak. Ett krig i Mellanöstern kan ställa det mesta på huvudet.
Här hemma kan oppositionen vakna till liv, även om den verkar stendöd för tillfället. Den saknar inte ammunition om den skulle kvickna till.
Folk gillar naturligtvis att regeringen fått ordning på reallönerna och att 2002 ser ut att bli ett bra år för de flesta. En del imponeras väl också av att Persson umgås flitigt med världens store, även om man kan undra om han har någon egen utrikespolitisk agenda eller bara håller med andra ledare.
Men regeringen har också sina politiska svagheter. De flesta statsråden är anonyma. Vid sidan av Persson är det egentligen bara den duktiga Anna Lindh som syns. Till och med hon har kommit i skymundan, eftersom Persson tagit över allt mer av hennes jobb.
Det betyder att viktiga sakfrågor också kommit i bakgrunden.

<b>Brister i arbetslivet</b>
Det gäller t ex arbetslivsfrågorna. Sjukskrivningarna ökar och förtidspensioneringarna fortsätter. Trots att vi egentligen inte har råd med det. Arbetskraftsbrist är det stora problemet på längre sikt, och i dagsläget är sjukskrivningarna en belastning på statskassan. Till detta kommer mänskligt lidande. Vem ansvarar för dessa frågor i regeringen?
Formellt är det Björn Rosengren som chef för det superdepartment som Persson skapade efter förra valet genom en sammanslagning av tre departement. Experimentet har varit ett jättelikt fiasko som Persson måste rätta till i höst, om han sitter kvar.
Vägpolitiken har legat i träda i tre år och den nya energipolitiken fungerar inte. Konkurrensen är dålig och driftssäkerheten är som alla kan konstatera i dessa dagar dålig. Det gäller också järnvägarna, från norr till söder. Miljömässigt är den nya energipolitiken en besvikelse, Statliga Vattenfall köper in sig i smutsig brunkolsel i Tyskland och här hemma totalrenoveras kärnkraftverken, fast vi skulle avveckla. Alternativen tar sig dåligt, sämre än i andra länder.
Den egentliga näringspolitiken är uddlös, ibland förvirrad. Ena året säljs statens skogar, nästa år köps de tillbaka. Utglesningen av skogslänen fortsätter och det gör också utflyttningen av industri ur landet. Pensionsfonderna köper med statsmakternas välsignelse utländskt och bristen på ett nationellt kapital blir alltmer uppenbar.

<b>Vad gör regeringen?</b>
Allt det här är naturligtvis inte Rosengrens fel. Han kan ju inte heller rå för att Persson lastat på honom mer än han orkar med. Mona Sahlin skulle kunna bli en bra arbetsmarknadsminister, om hon fick ett eget fögderi med ett tydligt ansvar. Idag far hon mest runt på konferenser och talar om vad man borde göra. Det är barockt att vi har ett särskilt departement för några tusen bönder, men ingen som ser till att fem miljoner löntagare mår bra på sina arbetsplatser.
Regeringen har också anledning att se upp med sjukvården. Den fungerar inte lika bra som för statsråden själva, som har förtur på Sophiahemmet. Det kan vem som helst konstatera. Här i Skåne ska vi tydligen skylla på den borgerliga ledningen i regionen (landstinget). Men vad gör regeringen?
Har vi verkligen en optimal organisation för den svenska sjukvården, när förhållandena varierar så starkt mellan olika orter och län? Används sjukvårdspengarna på effektivast möjliga sätt? Är det bra med den regionalisering av sjukvården som vi har i det här landet? Borde inte staten driva åtminstone storsjukhusen? Satsar vi tillräckligt på sjukvården?
Nu kastar regeringen in några extra miljarder i sjukvården, pengar som rimligtvis inte hinner göra någon skillnad före valet. Och Lars Engqvist vill i elfte timmen skapa en nationell handlingsplan för sjukvården, som det kommer att ta två år bara att utarbeta och säkert ännu fler att genomföra.
Varför startade han inte det arbetet tidigare?

<b>Vård, skola, omsorg</b>
När det gäller skolan är den inte så dålig som sitt rykte, men inte heller så bra som den borde vara. Jag har själv tonåringar i skolan, så jag vet vad jag talar om. Det är lätt att konstatera att det inte är vi socialdemokrater som för skoldebatten i landet. Jag tycker inte att man ska skylla allt på skolminister Ingegerd Wärnersson. När framförde Göran Persson själv en genomtänkt åsikt om den svenska skolan?
I valrörelsen upprepades det som ett mantra från oss socialdemokrater att vården, skolan och omsorgen gick före skattesänkningar. Det var säkert därför som vi klarade valet med ett nödrop, även om Persson tror att det var den fördelningspolitiskt tvivelaktiga maxtaxan som avgjorde. En reform som kostar statskassan miljarder och pressar kommunernas ekonomi ytterligare.
Efter valet har det varit mycket tal om skattesänkningar, litet tal om vård, skola och omsorg. Fast väljarna prioriterar tvärtom. Kan det möjligen bero på att det är roligare för Persson & Co att leka jultomtar och dela ut pengarna till medborgarna än att se till att kommunerna får möjlighet att leva upp till regeringens vallöften?

<b>Pinka i byxorna</b>
Det är viktigt att vi redan nu bestämmer oss för vad vi ska satsa på under nästa valperiod och inte kastar in helt nya löften i valrörelsen. Ska något läggas till listan, är det rättsväsendet. Det har uholkats på senare år, och är traditionellt inte någon socialdemokratisk valfråga. Men det är en viktig del av tryggheten att ungdomar och gamla inte ska bli rånade på gatorna därför att det saknas patrullerande poliser. Hela närpolisreformen har kapsejsat, och samordningen mellan polisdistrikten är bristfällig. Inte ens polisradion fungerar längre. Här måste det bli en skärpning.
Sedan skulle jag också gärna se att Persson slutar leka kurragömma i EMU-frågan. Det är snart två år sedan han ställde till med extra partikongress och trumfade igenom ett ja till EMU. Nu är euron genomförd i tolv av EU:s femton länder. Det kommer att bli dyrt att stå utanför. Den svenska kronan ä inte en världsvaluta som pundet. Den är inte heller i praktiken knuten till euron som den danska kronan. Argumentet att vi klarar konkurrenskraften bättre med en svag krona håller inte. Se bara på vad som hänt med Ericsson och Flextronics.
Att devalvera är som att pinka i byxorna. Först känns det varmt och skönt, sedan börjar det svida.
Läs mer om