<I>Krönika:</I> Bara gnistan har saknats tidigare
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men liksom drogen kan den också lätt vändas till något destruktivt. Upprymdheten kan ta sig uttryck i handgripligheter mot och förtryck av det man subjektivt upplever som fel eller försvararna av det.
Jag vet inte varifrån den där kraften och känslan kommer, men jag har själv känt den slå ut i full blom. Det är när stora folkmassor kommer samman och står enade för en gemensam sak. Det kan egentligen vara för eller mot vad som helst; almarnas bevarande, mänskliga rättigheter, djurförsök, en stor rockgrupp eller för den delen nationalsocialismen.
Därför finns det också många olika tillfällen att få utlopp för de här känslorna. På rockkonserten, gaypridefestivalen, i antikärnkraftsdemonstrationen, förstamajtåget, genom fascistiska eller antifascistiska upplopp.
Under den helg som just passerat fanns det två givna och ypperliga tillfällen att kanalisera kraften. Demonstrationerna mot EU i anslutning till toppmötet i Göteborg och den samling av pop- och rockkonserter som Hultsfredsfestivalen erbjöd. Båda på sitt vis mer eller mindre tydliga politiska manifestationer där egna lagar och specialdesignade regler gällde innanför avspärrade områden. Båda med ditresande från alla Sveriges och världens hörn för att få vara delaktiga i ett koncentrat av likasinnade.
Det ena flippade definitivt ur. I stället för att gå till historien som ett möte då EU beslutade öppna sig och utvidgas gick mötet i Göteborg till historien på grund av kravaller och skottlossning i ren mellanösternanda.
539 personer gripna, minst 62 skadade civila och skadegörelse för 50-100 miljoner kronor. Med dessa siffror kommer de som minns hur Sverige drivit utvidgning, miljö- och sysselsättningsfrågor vara förbluffande få. Den öppenhet som finns i besluten kommer sannolikt att förtas av den instängdhet som kommer att krävas på platser där EU-toppmöten genomförs i framtiden.
Hultsfredsfestivalen blev i stället en stor folkfest med ovanligt lugn. En lagom mix av lagom radikala band verkar ha lockat en lagom upploppsintresserad publik. Få incidenter inträffade och inte ens drogtillgången tycks ha nått några revolutionerande nivåer. Men euforin och energin infann sig ändå hos festivaldeltagarna, liksom hos EU:s motdemonstranter.
Om nu behovet av energin och kraften är densamma och bara metoderna för att få utlopp för den skiftar frågar man sig varför det lyckas på ett ställe och inte på ett annat. Många skulle säkert hävda att sammanslutningarna av människor hade helt olika karaktär eller att festivalen inte var politiskt laddad.
Till viss del är det också sant att folket var annorlunda, eftersom det till Göteborg verkar ha rest professionella kravallstartare som urskiljningslöst startar bråk för vilket syfte det än må vara. Men nog kan även Hultsfredsfestivalen vara starkt politiskt laddad.
I stället tror jag att skillnaden mellan den upplevelse av kraft och eufori som båda besökargrupperna söker och det upplopp som kan bli följden av det är hårfin. Någon eller några enskilda går ett steg för långt och plötsligt är alla indragna i något mycket större än de tänkt. Väl inne i det slåss man på sin sida eftersom det sunda förnuftet för tillfället är lagt åt sidan för något starkare.
Vi trodde inte att det kunde hända i Sverige och Göteborg, men det gjorde det. Det kunde lika gärna ha skett någon annanstans i något annat sammanhang och det kommer säkert också att hända igen. Det är bara den lilla gnistan som får det hela att tända som vi - genom målmedvetet arbete eller någon slags mirakulös tur - hittills lyckats undvika i vårt land. När det väl sätts i rullning tar starkare krafter över och det kan ske var och när som helst. Det är helgens Göteborg ett bevis på.