<I>Inpasset:</I> Kroppen på toppen
Erika Ullberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Göran Kropp valde att lägga ett år av sitt liv på att cykla till Mount Everest, bestiga detta världens högsta berg och sedan cykla hem igen.
Varför cykla var det första jag tänkte när han igår höll ett föredrag om sina expeditioner. Vad är drivkraften att försvåra allting så mycket genom att nöta hela vägen fram och tillbaka mellan Jönköping och Mount Everest på en cykelsadel? Framför allt funderade jag över denna fråga när Kropp berättade att han först gjorde resan till Mount Everest nonstop med bil tillsammans med en kompis på knappt en vecka. Bilfärden var ett sätt att inspektera trafiken. När han konstaterat att vägen var riktigt kass och de som brukade den vansinnigt hänsynslösa så ska ni inte tro att han tänkte om och bytte transportmedel till något säkrare.
Göran Kropp sa själv att expeditionen hade 75 procents chans att lyckas. De 25 procenten berodde till stor del på den dåliga färdvägen fram till Mount Everest. Pessimisterna (eller realisterna) ansåg att oddsen att Kropp skulle lyckas med sin expedition var betydligt sämre. Det måste ju ändå finnas en anledning till att knappt 1000 personer då någonsin hade lyckats med att bestiga berget. Av dessa hade endast ett 50-tal personer tagit sig till toppen utan syrgas. Göran Kropp bestämde sig för att bli den första skandinaven. Som ni vet lyckades han. Efter några tusen mil på en cykel bar Kropp själv sin packning upp till baslägret och därefter klättrade han utan syrgas upp till toppen som ligger på 8848 meters höjd.
<b>Jävlar anamma</b>
Igår tänkte jag klura ut hur det kom sig att Göran Kropp inte tvingats avbryta fler av sina expeditioner än när en tumme förfryste i Arktis. Vad är framgångsreceptet för att lyckas med sådant som Göran Kropp håller på med? En ingrediens är uppenbarligen mycket jävlar anamma.
Ju mer pessimistisk omvärlden var, desto mer fokuserad och därmed mer framgångsrik blev Göran. Starkt psyke är också viktigt med tanke på den utsatthet det innebar att exempelvis kliva över elva döda bekanta personer som inte varit lika framgångsrika i sin väg mot toppen.
Den viktigaste egenskapen för att bli äventyrare är dock tveklöst galenskap. Oavsett sponsorer och förberedelse så måste man våga. Mod utan några som helst garantier gällande säkerhet och dylikt kallas oftast galenskap. Men Göran Kropp var knappast den mest galne personen som befann sig bland skräpet och de tusentals efterlämnade syrgastuberna vid foten av det respektingivande Mount Everest. Ryssen som glidflög med sin fru iklädd leopardtights hängandes i ett rep tio meter under, fransmannen som skulle placera sin sons fyra år gamla navelsträng på toppen eller japanen som ett antal år tidigare åkte störtlopp ner för drygt 1000 meter av berget kvalar helt klart in i en högra grad av galenskap.
<b>Tidsperspektiv</b>
Efter ett föredrag av Göran Kropp får man inspiration att tänja sina gränser lite grann. För de som lyssnar på Göran Kropp kanske de egna utmaningarna känns överkomliga. Oavsett om det gäller att våga byta jobb, börja studera eller masa sig iväg till ett pass på Friskis och Svettis.
För mig gav Göran Kropps föredrag lite perspektiv på vad man gör med sin tid. Kropp förberedde sig genom att investera blod, svett och tårar. Han bodde i tält ett år, besteg åtskilliga andra berg och satsade helhjärtat på det han hade framför sig. Det tog nio år av förberedelser för att komma upp på toppen av Mount Everest. Där befann han sig i knappt fyra minuter. Tänk så häftigt - eller snopet - att förverkliga en dröm som efter nio år av fantiserande och förberedelser varar i fyra minuter.
Men kom ihåg att det inte är toppen som är målet, avslutade Göran Kropp igår sitt föredrag. Det är resan antog jag. Men det är givetvis att komma ner igen.