<I>Inpasset:</I> Britter, fotboll och politik
Erika Ullberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<b>Segerrusiga </b>
Mannen som till och med slår Blairs popularitet i Storbritannien är vår egen Svennis. Den engelske förbundstränaren och svensken från Torsby, Sven-Göran Eriksson har fått britternas bleka kinder att skina upp. Gravöl och förgrymmelse över det dåliga fotbollslaget och idiotin att sätta en svensk verksam i Italien som tränare för deras landslag är förbytta. Istället flödar ölen på pubarna i England, segerrusiga över fotbollslagets segrar och gemensamt skrålande över sin nya guru; Sven, Sven, Sven...
Till och med David Beckham som tidigare bedömts som icke torr bakom öronen är förlåten sina frisyrer, ekonomiska olater och snobbfasoner. När man lägger sådana frisparkar så finns det inga hårda ord. Svennis har också enbart upplevt segrar än så länge och det är alltid lätt att vara populär när man vinner. Men det är ingen slump att det går bra just nu. Svennis har överbevisat sina hårdaste kritiker och har fått både laget och folkets förtroende.
<b>Fotboll påverkar valet...</b>
Kvalmatchen i onsdags mot Grekland var minst sagt viktig för Englands dröm om VM. Men matchen var också viktig för gårdagens parlamentsval. Vid en fotbollsförlust befarade valstrateger och politiker att uppgivenhet och missmod skulle ge ett lägre valdeltagande. Särskilt viktigt är ett högt valdeltagande för labour. Tony Blair måste därför hört till de som jublade mest när Beckham satte matchens andra mål och säkrade slutresultatet 2-0 över Grekland.
<b>...och humöret</b>
Att sport påverkar människors sinnesstämning är inget nytt eller unikt för England. Alla som firade Sveriges nationaldag framför storbilds tv:n vet vad sex mål kan göra för humöret. Reidar Svedahl har inte alltid de mest briljanta idéerna, men det här var verkligen en sådan. Kungaparet på Solliden är lika upphetsande som den skabbiga räven som alltid gömmer sig i en annan del av Skansen. En ljum junikväll, med kall öl och hetsigt blod samtidigt som Henrik Larsson och det svenska laget är i sitt esse är däremot ett värdigt firande. Om vi nu måste ha en nationaldag så är fotbollsgemenskap ett mycket bättre alternativ än allt från tygsnokar till skyltfönster wannabes.
Det ekade lång väg från industrilandskapet när de församlade drog efter andan, besviket ropade neeej efter ett par missar inledningsvis och sedan för full hals fick skrika jaaa, jaaa, jaaa, jaaa, jaaa, jaaa för varje mål som gav såväl supportergemenskap som en biljett vidare i kvalet mot VM-dröm.
Dags för Lars-Tommy att avgå? Aldrig i livet, vem har kommit på någon så dum tanke?
<b>Tack Svennis! </b>
Eftersom Sverige inte tillhör samma kvalgrupp som England kan vi även glädjas över deras tillhyfsning av laget och framgångsrika spel i onsdags. Som vän av en fortsatt europeisk integration och social rättvisa så fanns det också anledning att fira. Blair tvingades invänta en fotbollsvinst innan han själv igår kunde hoppas på ett högt valdeltagande och valframgång. Blair kunde dock lita på Svennis. Hoppas att han tackar honom ordentligt.