Min mor är sjuk. Många års rökande ihop med arbetet i restaurangbranschens rökiga miljöer har förutom ständig värk och förtidspension även gett henne KOL och lungemfysem. Hon kan inte klara sig utan en daglig dos mediciner - yrsel och orkeslöshet har blivit en del i mammas vardag. I fredags var det dags att fylla på medicinförrådet så hon begav sig till apoteket på Lasarettet i Finspång. Hon kände åter igen av sin yrsel och satte sig därför på en bänk. Plötsligt svimmade hon av och började kräkas.
Inte en enda sköterska eller biträde stannade upp eller försökte hjälpa till när min mors man kämpade med mamma och med spyorna. De bara gick förbi. Inte en, inte två - utan flera. Som tur var finns det fler patienter på lasarettet så en av dem hjälpte min mors man att bära och stötta mamma till bilen, så att hon fick komma hem och bli omhändertagen. Väl hemma sov hon i 14 timmar. I sträck.
Som anhörig, skattebetalare och medmänniska blir jag rädd. Är det verkligen så här våra svagaste behandlas? På lasarettet? Jag blir både ledsen och upprörd men det blir inte min mamma. Hon är van...