<I>Debatt:</I> Ingen styrka att (s)vika
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag mår illa när Ottosson säger att det visar på en styrka i partiet när man är beredd att ompröva, att man kan lägga om politiken när verkligheten förändras. Jag mår illa när man lovar en, ja faktiskt två saker, och sedan gör tvärt om.
Jag mår illa när man inte vågade låta folket säga sin mening antingen i en folkomröstning eller i ett allmänt val.
<b>Inte sant</b>
Ottosson hävdar att verkligheten förändrades under mandatperioden, men det är inte sant. Kommunens ekonomi var faktiskt mycket ansträngd redan 1998, så det var inte en nyhet.
Nu var det inte heller bara 1998 som sossarna lovade att behålla kontrollen över NME. Vid delutförsäljningen 1999 lovade Kjell Norberg att längre än så skulle man inte gå, kommunen skulle aldrig ge upp hela bolaget.
<b>Borde kallas svek</b>
Vad Ottosson syftar på för förändrad verklighet i kommundelsnämndsfrågan är en gåta, om han inte syftar på den av sossarna och de övriga borgarna systematiska underminering av nämndernas roll som pågått under hela nittiotalet. Men inte heller det var något nytt jämfört med 1998.
Det fanns en tid då socialdemokratin hade rollen som försvarare av demokratin och de svaga grupperna.
Med den anpasslighet som Ottosson prisar, men som med rätta borde kallas svek, har partiet steg för steg fjärmat sig från den rollen.
Solidariteten med de svaga grupperna försvann slutgiltigt på nittiotalet då man förde en fördelningspolitik som ledde fram till dagens rekordstora inkomstklyftor. Införande av maxtaxan i barnomsorgen är det slutliga beviset på detta. Maxtaxan ger som bekant den största besparingen till de som redan hade det bäst.
Inom det ekonomiska området hade arbetarrörelsen av tradition en mycket kritisk syn på s k arbetsfria inkomster, nu har sossarna vinglat till även i denna fråga.
Nu ska hela svenska folket ut och spekulera (fast man kallar det spara) på aktiemarknaden och genom fiktiva värden skaffa sig både förmögenheter för dagen och trygga sina pensioner.
<b>Förlorad trovärdighet</b>
I demokratifrågan var det länge sedan partiet hade någon trovärdighet.
Den politiska sektorns inflytande över samhället har gradvis sjunkit under socialdemokratins ledning och genom vår lands anslutning till den europeiska unionen ligger idag 70% av lagstiftningen utanför riksdagens kontroll.
Allt fler beslut fattas i slutna församlingar där demokrati och insyn bara ses som hinder i en effektiv maktutövning.
Socialdemokratins roll i detta smutsiga spel är allt annat än hedersamt. Det är allmänt känt att socialdemokraterna inte delar miljöpartiets mål om ett ekologiskt, socialt och demokratiskt hållbart samhälle. Varför kan inte partiet då stå för detta även i retoriken?
Det vore mycket ärligare av Ottosson och hans partikamrater om de deklarerade klart vad många redan har insett: att socialdemokraterna är ett pragmatiskt parti som gärna sviker sina ideal om bara betalningen är tillräckligt bra!
Då skulle vi alla veta vad vi har att rätta oss efter och partiet skulle slippa de återkommande svekdebatterna.