Hur man än vänder sig
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som alltid när vi svenskar ska samtala med någon vi inte känner ställer någon frågan ganska snart. Vad jobbar du med? Som vanligt när jag får den frågan hinner jag tänka igenom alla möjliga reaktioner mitt svar kan få. Allt från "Fan, vad häftigt!" till "Åh, fy fan!". Här blir reaktionen närmast det sistnämnda. "Vaddå, att vara riksdagsledamot är väl inget jobb? Vad GÖR ni egentligen? Går på nåt möte då och då och håvar in en massa cash?".
Jag börjar förklara. Skillnaden mellan jobb och förtroendeuppdrag. Hur en normal arbetsvecka ser ut för mig, vilka frågor jag jobbar med, vilka arbetsplatsbesök jag gör, vad jag läser in och skriver och pratar med olika medier om. Vilka medborgarkontakter jag har, vilka kontakter med regeringstjänstemän och ministrar och kollegor. Hur många timmar jag lägger ned på jobb en vanlig vecka. Några är uppriktigt intresserade och frågar mer. Åtminstone två fnyser föraktfullt.
Vi hinner avverka hur stor del av en kommuns budget som går till posten politik och demokrati, ungefär 1procent, och jämföra det med posterna pedagogisk verksamhet och vård och omsorg som tillsammans ligger på ungefär 84 procent. Vi hinner avverka det senaste årets viktigaste beslut och prata om varför vi fattat dem som vi gjorde.
Därtill hinner vi avverka deras syn och förväntningar på riksdagsledamöter (och nämndemän, som de uttrycker det, med vilket jag så småningom förstår att de menar nämndledamöter, som de självklart tror är heltidsförtroendevalda hela bunten). Deras bild är inte alltför ljus. Vi klumpas samman till en bunt korrumperade och inkompetenta pajaser vars liv går ut på att sko oss själva. Aldrig har de då sett en riksdagsledamot på en vanlig pub för vanligt folk. De menar att jag är unik som både verkar engagerad och kunnig (eller bara slipad?) och befinner mig där.
Jag kan inte låta bli att stillsamt fråga om de känner igen alla de 349. Det kan inte vara så att vi är så vanliga att det skulle kunna sitta ett helt bord av oss intill dem på puben utan att de visste om det? Mig kände de ju inte igen och jag sitter ju bevisligen här. "För att du är ute och jagar röster, ja!" utbrister en av de mer skeptiska. Jag suckar.
Förr eller senare stöter man alltid på någon av politikens många olösliga paradoxer. You´re damned if you do, you´re damned if you don´t. Å ena sedan förväntar sig människor att man som förtroendevald ska vara ute bland folk och lyssna och diskutera så mycket som möjligt. Å andra sidan blir man misstänkliggjord för att bara vara röstjägare när man verkligen gör det.
Samma sak med själva innehållet i politiken. Å ena sidan förväntas det att man ska vara pragmatisk och gärna komma överens över partigränserna och skapa breda lösningar. Å andra sidan är det ett problem att människor uppfattar att alla partier har ungefär samma politik och att vi inte kan visa tydligare på skillnaderna mellan oss. När vi någon gång verkligen målar upp de olika alternativen tydligt får vi kritik för att vi framställer motståndarnas politik i dålig dager och inte bara pratar om vår egen.
Ju närmare valet vi kommer ju mer polariserat blir det. Hur man än beter sig kommer man att göra människor man möter besvikna. Det är bara att bestämma sig för det man tror mest på själv. För min del blir det att prata med så många som möjligt och att visa på skillnaderna i politiken. Bu eller bä?