Hoten mot folkbildningens själ
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att man är intresserad av och vill granska studieförbundens verksamhet på olika nivåer är kanon. Många har en diffus bild av vad folkbildningen sysslar med och har man inga egna erfarenheter av den är det lätt att tycka att man kan ta pengar därifrån till annan verksamhet. En granskning kommer att lyfta upp studieförbundens mångfald i ljuset och verksamheten kommer att stå sig väl i konkurrens med mycket annat.
Att diskutera bidragssystemet är också nödvändigt. Det är inte bra när kvantitet riskerar att hamna i fokus på bekostnad av kvalitet. Mot bakgrund av att kommunens bidrag till studieförbunden halverats de senaste tio åren har man tvingat fram en kultur där många timmar blivit en förutsättning för att kunna slå vakt om kvaliteten. Samtidigt har man blivit allt färre som kan granska kvaliteten i all den verksamhet som pågår. Nu riskerar även det nya statsbidragssystemet att fokusera för mycket på antalet genomförda studietimmar och för lite på innehållet.
I Norrköping har vi ett mycket rikt, mångfacetterat och aktivt bildnings- och kulturliv i de olika studieförbundens regi. Studieförbunden är seriösa aktörer som inte håvar in någon storkova eller vill lura till sig något. Tvärtom bygger studieförbundens verksamhet på låga arvoden och många ideella krafter. Skulle man vända sig till mer kommersiella aktörer skulle man inte få ut en bråkdel så mycket verksamhet för så många - 7 239 cirklar/annan gruppverksamhet med 65 548 deltagare - som norrköpingsborna får ut för de blygsamma summor som läggs på studieförbunden.
En förändring av dagens system är alltså välkommen. Jag vill dock varna för den väg som en del i debatten redan slagit in på. Moderaten Anna Lindgren från Linköping skriver, här på Folkbladets debattsida och i en motion hon lämnat i riksdagen, att det bästa vore att dra ned på bidragen och villkora dem. Matematik är okej, sömnad är det inte. Moderaterna vill alltså gå in med pekpinnar och på statlig nivå styra upp vad som är utvecklande för enskilda deltagare. Gör man det förfelas hela tanken med folkbildningen. Folkbildningen är inget komvux light. Folkbildningen är och ska vara ett alternativ till det institutionaliserade lärandet. I en tid av resultatfixering och rop på mätbara faktorer står folkbildningen för ett annat synsätt.
Folkbildningens viktigaste uppdrag är att vara en samhällspåverkande kraft i en livaktig demokrati och att utveckla och stärka enskilda individer. Jag vill påstå att folkbildningen också är suverän på att hitta olika vägar för detta och att det ibland mycket väl kan ske genom att någon lär sig sy tillsammans med andra och därmed får en tilltro till sin egen förmåga även i andra sammanhang.
Att snäva in det uppdraget och "beställa" verksamhet är inte bara olyckigt eftersom mycket framgångsrik och värdefull verksamhet riktad till grupper med låg utbildningsnivå riskerar att hamna utanför det definierade uppdraget. Men det är också olyckligt eftersom vi därmed slår in på en väg där studieförbunden måste leverera exakt det stat och kommun förväntar sig för att få fortsatta bidrag. Vem törs bidra till en livaktig demokrati, till exempel genom att bjuda in till ett möte där kommunalrådet ifrågasätts, när man nästa dag ska möta samma kommunalråd och komma överens om uppdrag och pengar för fortsatt verksamhet? Drar vi den utvecklingen för långt är det bara att packa ihop för studieförbunden. Matematiken kan kommun och stat beställa av kommersiella utbildningsaktörer.