Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Debatt: Hillary Clinton kan bli nästa utmanare

Det demokratiska partiet i USA har varvat succéperioder i politikens mitt med decennielånga skeden av utanförskap och marginalisering. Demokraterna i USA påminner därmed mycket om Labourpartiet i Storbritannien. Labour befann sig i opposition under nästan 20 år och det var först med New Labour och Tony Blair som partiet blev regeringsdugligt igen.

Foto:

Norrköping2004-11-05 06:00
Widar Andersson <a
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under oppositionsåren höll olika konservativa vänstergrupperingar och militanta fackföreningar lekstuga i labour. Partiet vände ryggen åt den arbetande och strävsamma arbetar - och medelklassens värderingar och drömmar för att istället diskutera förstatliganden och skattehöjningar.
Demokraterna i USA förlorade sig på sin sida av Atlanten i interna stridigheter och ändlösa debatter om ras - och livsstilsfrågor.
Det var först när den unge guvernören från Arkansas Bill Clinton dök upp på den nationella scenen i USA på 1980-talet som man kunde ana en vändning för Demokraterna. Clinton var en av de unga och pådrivande politikerna som låg bakom föreningen New Democrats. I konflikt med den gamla och introverta partistrukturen i det demokratiska partiet startade Clinton och hans likasinnade kollegor en process för förnyelse, öppenhet och sunt förnuft.
Utan tvekan var det New Democrats som inspirerade Tony Blair och hans vänner att starta New Labour i Storbritannien. Clinton och Blair styrde in sina partier mot mitten i politiken. Deras ledarskap byggde på starka värderingar om rättvisa och frihet, de stod upp för frihandel och globalisering, arbete istället för bidrag och de uppmuntrade entreprenörskap inom livets och samhällets alla olika områden.
Under flera år var jag själv medlem i New Democrats. Som svensk socialdemokrat hade jag mycket stor glädje av de diskussioner och seminarier jag hade möjlighet att delta igenom mitt engagemang i New Democrats.

<B>Den svenska socialdemokratin har för sin del - med några få korta undantag på 1970-talet - på ett remarkabelt sätt undvikit att likt sina systerpartier bege sig ut på långa och ensliga vandringar i den politiska öknen. Mot denna bakgrund är det naturligt att t ex Göran Persson var och är en välsedd gäst hos både Clinton och Blair.</B>

Under Clintons åtta år vid makten framstod demokraterna som ett dynamiskt och framstegsinriktat parti. Precis på samma sätt har Tony Blairs ledarskap givit labourpartiet dess största framgångar någonsin. Tyvärr är framtidsutsikterna inte riktigt lika ljusa för någondera av partierna. John Kerry och hans kampanjledning har fjärmat sig från New Democrats förnyelseinriktade agenda. Risken är därför stor att partiet under pressen från Bushs administration återigen löper iväg ut på politikens irrgångar - långt bort från de breda vägar där medelamerikanarna lufsar fram.

<B>Även Tony Blair riskerar att efterträdas av revanschsugna traditionalister inom Old Labour. Särintressen kan återigen komma att dominera partiet och därmed göra det regeringsodugligt. </B>

Det som trots allt talar för labour är att högeroppositionen fortfarande är ett stort skämt. Kanske kan man därför klara sig över nästa val. Men sedan kan det vara slut.
De som missköter förnyelsen i politiken och istället låter bakåtsträvande konservatism och marginella särintressen styra har nämligen ingen chans att hävda sig i öppna och krävande demokratier.
Den maktkamp som nu kommer att blomma ut i det demokratiska partiet efter Kerrys rekordförlust behöver dock nödvändigtvis inte resultera i decennielång ökenvandring.

<B>Den som stiger fram ur bataljens dimma kan nämligen bli en ytterst valbar Hillary Clinton!</B>