Att demonstrera är en rättighet för alla i demokratin Sverige.
Vi ser det som självklart att vi, under ordnade former, får visa vårt missnöje med makten och nu senast visade det landsomfattande Påskuppropet mot utförsäkringarna att initiativförmågan och tankeverksamheten fungerar alldeles utmärkt hos det folk som av nuvarande statsminister Reinfeldt beskrivits som "det sovande folket".
Rätten att demonstrera har dock förhandlats fram med både svett, tårar och blod och arbetare i Sverige har genom historien haft villkor som varit lika usla som dem vi idag ser i vad som brukar beskrivas som tredje världen. En vettlös arbetsgivarpolitik, och en politisk ovilja mot reformer och mänskliga rättigheter, har kantat den väg på vilken arbetaren har gått.
För 80 år sedan kulminerade vettlösheten och människofientligheten i skotten i Ådalen. En fredlig demonstration för rimliga villkor, en lön man kunde leva på - helt enkelt för mänskliga rättigheter - besvarades med eld.
Fem arbetare dog under den fredliga demonstrationen i Ådalen 1931. Svenska Kyrkans Ivar Rhedin hyllade mördarna, och skrev lyriskt och högstämt om dem i Göteborgs Stifts Tidning. Säkert fick han medhåll av många som ansåg att arbetare skulle hålla sig på sin plats och acceptera de villkor som arbetsgivarna ställde upp, annars...
Men samtidigt hände något med svenskarna efter skotten i Ådalen 1931. Ett nytt medvetande trädde in, en känsla för rätt och fel, ett patos som inte kunde tryckas ner - inte ens med vapen.
Och det är ingen slump att den borgerliga regering som styrde under Ådalentragedin snart valdes bort till förmån för en annan, bättre regering som kunde styra in Sverige mot rättvisa, solidaritet och vettiga villkor för landets lägst avlönade.
Idag ser vi en annan tid. Många har glömt Ådalen, glömt att våra fäder och mödrar fick kämpa med näbbar och klor för att få till stånd de reformer som de flesta av oss idag tar för givna. Reglerade arbetstider. En rimlig lön. Anställningstrygghet. Sjukförsäkring. Semester. Möjligheten att vara hemma med sina barn.
Inte ens rösträtten var given; den är bara 100 år gammal - och egentligen inte ens det, för medan män fick rösträtt 1911 fick kvinnorna vänta till 1921.
Med en statsminister som närmast profetiskt, och med uppenbar förtjusning, beskrivit oss som sovande är det kanske inte så konstigt att den ena antireformen efter den andra träder in, som den människofientliga sjukförsäkringsreformen som ett talande exempel.
Svenskar, arbetare och andra, dör alltså fortfarande, mördade i fredstid - inte av k-pistar men av politiska beslut. Och självmord kan också vara mord, när de begås på grund av reaktionära beslut som säljs under falsk flagg som reformer. Och vår regering räknar med att vi ska slumra vidare.
Påskuppropet mot utförsäkringarna visar att vi har vaknat. Och vakna ska vi förbli.
Det är trots allt bara 80 år sedan svensk militär, i ohelig allians med regering och arbetsgivare, mördade arbetare som fredligt krävde mänskliga rättigheter. Och de mänskliga rättigheterna ska vi vara rädda om.