Gäst med ekonomiska muskler
Sverige erkände redan 1950 - som första västland - Folkrepubliken Kina. Ändå är president Hu Jintao den förste kinesiske statschefen som besöker Sverige. Jintao kom direkt från G8-mötet i Tyskland, och han återvänder till Kina efter det två dagar långa besöket i Sverige. Kina med bortåt 1 400 miljoner invånare tycks fästa visst avseende vid nio miljoner svenskar.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det beror i så fall mer på våra ekonomiska förbindelser med Kina än på Sveriges politiska betydelse i världen. Kina har under senaste 20 åren genomgått en närmast mirakulös ekonomisk utveckling som lyft hundratals miljoner kineser ur fattigdom. Den väldiga marknaden utgör en stor lockelse för de internationella storföretagen och Kina formligen suger åt sig utländska investeringar och teknologi. Här kommer svenska företag som Ericsson och Volvo in i bilden. Hu Jintao har utöver det officiella programmet bokat in en rad näringslivsträffar, t ex med Wallenberggruppen och Volvo.
Hu Jintao är en gäst med ekonomiska muskler. Med en tillväxt på runt 10 procent per år, en valutareserv på över 1 000 miljarder dollar och ett väldigt överskott i handeln med USA kan han få en amerikansk riksbankschef att sova dåligt om nätterna. Om Hu Jintao sover dåligt om nätterna beror det snarast på de problem som den snabba tillväxten medför: Miljöförstöring, ökade inkomstklyftor, risker för överhettning. Och hur han ska klara av att flytta ytterligare hundratals miljoner till städerna från ett jordbruk som bara svarar för 15 procent av produktionen men sysselsätter nästan hälften av befolkningen. Både Hu Jintao och premiärministern Wen Jibao är ingenjörer och har arbetat i fattiga provinser. De känner alltså förhållandena på landsbygden väl.
Men Hu Jintao ligger kanske också funderar på hur det idag politiskt allenarådande kommunistpartiet ska kunna behålla greppet om den alltmer upplysta småkapitalistiska medel- och företagarklass som växer fram i Kina.
På det hela taget har Kina ändå utvecklats mot ökad pluralism, och det svårt att se hur de kinesiska ledarna skulle kunna vrida klockan tillbaka. De är på sätt och vis fångade av sin egen framgång. De varken kan eller vill ställa sig på bromsen ekonomiskt. Därtill är förväntningarna hos de ännu fattiga massorna alltför stora. Samtidigt har den ökade öppenheten vant människor vid större frihet. Censuren knakar i fogarna, och förr eller senare tvingas kommunistpartiet ge upp sitt maktmonopol.
Utrikespolitiskt agerar Kina försiktigt och håller medvetet tillbaka supermaktsanspråken. Slagordet är "Kinas fredliga uppstigande" varmed menas att landet söker vänner i öst och väst, norr och söder. Den enda riktigt ömma tån är Taiwan, som Kina gör anspråk på, dock utan att driva frågan till sin spets.
Nästa år kommer OS i Peking att placera "Mittens rike" i centrum för världens intresse. Inför det jättelika evenemanget är de kinesiska ledarna ivriga att putsa upp fasaderna, inte bara på husen utan också på det politiska systemet. Mycket görs för att anpassa lagstiftningen till internationell standard. Men respekten för mänskliga rättigheter är fortfarande dålig och lär så förbli så länge enpartisystemet består.