DEBATT: Gå frivilligt

I en av gårdagens kvällstidningar intervjuas en svensk kvinna som miste två barn och sin make i tsunamin i Thailand. Hon uppskattar att Katastrofkommissionen har utgått från de drabbades upplevelser. Hon är samtidigt besviken för att de misstag som begicks på regeringskansliet inte har inneburit att de ansvariga politikerna har lämnat sina uppdrag. Hon är upprörd över att de "satt och åt julmiddag" medan hennes barn omkom i vågorna.
Hennes känslor är fullt begripliga.
Att översätta den hårt drabbade kvinnans känslor till praktisk krishantering är emellertid problematiskt. Frågan är kort sagt; vilket ansvar har staten för kriser och problem som drabbar svenska medborgare i fjärran länder dit de av fri vilja transporterats med privata resebolag?
Vilka berättigade förväntningar kan man som turist eller utlandsboende svensk rikta mot det allmänna i sådana situationer?
Katastrofkommissionen diskuterar denna grundläggande fråga i sin huvudrapport "Sverige och tsunamin". (SOU 2005: 104)
Kommissionens slutsats är att "den traditionella, till Sveriges territorium knutna definitionen av den offentliga förvaltningens uppgift är ofullständig". (Sidan 282)
På samma sida i rapporten konstaterar de att "Förmågan att värna svenska medborgare och deras intressen också utanför landets gränser måste utvecklas".

Ledare
En sådan utvidgning av det allmännas ansvar kan få mycket stora konsekvenser. Varje månad reser ungefär tvåhundratusen människor utomlands. Uppemot en halv miljon svenskar bor och arbetar i andra länder. Det stora antalet svenskar som befinner sig i andra länder talar i och för sig för att ansvarsfördelningen mellan det allmänna, den enskilde medborgaren och privata aktörer kan behöva förändras och förtydligas. Å andra sidan finns det starka skäl att avråda från varje form av generell utvidgning av det allmännas ansvar. Statens nationella ansvar för medborgarna är någorlunda lätthanterligt bl a genom folkbokföring och personnummer. Skulle motsvarande statliga ansvar gälla även vid utlandsvistelser måste förmodligen någon form av anmälningsplikt vid utlandsresor införas. Det mentala och ekonomiska priset för en sådan statlig kontrollapparat står knappast i proportion till vad som möjligen kan vinnas vid enstaka räddningsinsatser.
Kommissionens förslag om ett slags statlig räddningsledare på Statsrådsberedningen är däremot mer tilltalande. Modellen finns redan på kommunal nivå. Inga större lagändringar behöver genomföras för att skapa en statlig räddningsledare som kan använda svenska resurser även för att bistå nödställda svenskar vid enstaka katastrofer utomlands.
Huruvida någon ansvarig politiker bör avgå är en fråga som var för sig ägs av riksdagen, statsministern och den enskilde politikern. Borgerligheten satsar på inrikespolitiskt käbbel och flaggar för misstroendevotum i riksdagen. Statsministern håller emot. Han tänker inte avsätta någon person har han sagt. Vore jag i Laila Freivalds eller Hans Dahlgrens kläder skulle dock mitt omdöme ha fått mig att be statsministern om att befrias från mitt uppdrag.

Debatt: Gå frivilligt