Fredlig revolution skakar diktaturer
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I det eljest så splittrade Libanon kunde alla ena sig kring ett krav: Syriens militära och politiska grepp om Libanon måste upphöra. De syriska trupperna kom till Libanon för att stoppa ett femton år långt och mycket blodigt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner i landet (1975-1990).
Det var alltså libanesernas eget misslyckande som gav Syrien den faktiska överhögheten över landet. De syriska trupperna sågs också som ett skydd mot Israel som flera gånger invaderat Libanon. Men efter femton år av fred och framsteg, började libaneserna uppleva den syriska kontrollen som en tvångströja. Syrien har förblivit en enparti- och klandiktatur under familjen Assads ledning. Ekonomiskt släpar Syrien efter Libanon. Mordet på den före detta premiärministern Rafik Hariri, ett dåd som Syrien misstänks stå bakom, blev den tändande gnistan. Den syriska lydregeringen i Beirut har fallit, och det är en tidsfråga innan de syriska trupperna dras tillbaka. Särskilt om Syrien kan få någon sorts garanti för att Golanhöjderna, som Israel ockuperar sedan 1973, återlämnas.
Alla länder i regionen har sina fingrar i den libanesiska smeten.
Det gäller inte minst israelerna, som är ute efter olika miliser och politiska grupper som bekämpar Israel från Libanon, särskilt den shiamuslimska rörelsen Hizbollah som stöds av Syrien och Iran. Hizbollah är samtidigt en inhemsk politisk kraft i Libanon och representerat i parlamentet. De 400 000 palestinska flyktingarna i landet bidrar till att upprätthålla spänningen med Israel. Det lilla Libanon är ett mikrokosmos av Mellanöstern, med alla dess etniska, religiösa, ekonomiska och politiska motsättningar. Här finns alla ingredienser för att skapa och vidmakthålla konflikter. Det är ett land som inte vågar genomföra folkräkningar av rädsla för att rubba den en gång fastställda maktfördelningen mellan kristna och muslimer, och som styrs av rika och korrupta familjer ("klaner"). Det är betecknande att barn till den mördade Hariri lanseras som kandidater till den lediga premiärministerposten. Därför ska vi nog inte vänta oss att "cederrevolutionen" resulterar i en fix och färdig demokrati. Men den folkliga revolten i Libanon förebådar nya tider och har redan sänt chockvågor genom arabvärlden.
President Mubarak i Egypten som, med USA:s goda minne, styrt landet med stöd av undantagslagar sedan 1981, har skyndsamt förklarat att motkandidater ska få ställa upp i höstens presidentval. Särskilt stor lär oron vara i det saudiska kungahuset, som för en tid sedan ordnade en sorts kommunalval, dock utan kvinnor. Bush lär försöka ta åt sig äran av att de demokratiska idéerna börjar få fäste i Mellanöstern.
Men folkliga revolter är en sak, demokrati införd med vapenmakt är en annan. Samma dag som den libanesiska regeringen föll efter fredliga protester, skakades Beirut av det värsta terrordådet på mycket länge. Våld föder våld. Om USA vill ha demokrati i Mellanöstern, borde man stödja de folkliga krafterna i arabvärlden i stället för att bekämpa dem. Men vågar USA verkligen släppa fram folken i Mellanöstern? Å andra sidan: Kan USA i längden förhindra det? Den röd-vita revolutionen väcker många spännande frågor.