Främlingens villkor är alltid tuffare
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Främlingens villkor är kort sagt alltid tuffare. De allra flesta främlingar får börja sin karriär i det nya landet i de bostadsområden som är minst attraktiva. De som efter mycket om och men lyckas få ett arbete utanför den svarta marknaden, får oftast kämpa på i lågbetalda serviceyrken. Främlingens barn och barnbarn kan, om de anstränger sig lite extra, förvänta sig mer jämlika chanser till bra och rika livsförhållanden.
Sverige är idag - relativt vår befolkning - ett av västvärldens största invandringsländer. Ingen torde därför bli överraskad över de rapporter om att utrikes födda personer förekommer oftare i brottsstatistiken och på sjukskrivningslistorna än vad de borde göra i en rak jämförelse med infödda svenskar.
Den mediala och politiska upphetsningen över BRÅ:s kriminalstatistik och över de sjukskrivningssiffror som radions Ekoredaktion rapporterade om i går är sålunda missriktad. Det som borde vålla uppståndelse är faktiskt att en mycket stor majoritet av invandrarna lyckas hanka sig fram utan vare sig sjukskrivningar eller registrerade misstankar om brott.
Förklaringarna till det relativt goda utfallet är många och ibland svåra att fånga in med ord. Starka familjer och nätverk av släktingar och bekanta som tagit hand om de sina på ett bra sätt har en given betydelse i sammanhanget. Den i internationell jämförelse höga, lägsta nivån i det sociala skyddsnätet är inte oväsentlig. Att i stort sett alla barn och ungdomar går i skolan spelar också en viktig roll.
Mycket mer behöver givetvis göras. På den kulturella fronten har de nödvändiga åtgärderna dock ingen särskild invandrarprofil. Som Niklas Ekdal så träffande skrev på ledarsidan i gårdagens DN så stavas problemen "kriminell kultur, drogkultur och våldskultur". Så länge dessa kulturer växer så är det alltid de fattigaste och mest utsatta som får ta mest stryk. W.A