Tekniken som skulle hantera olyckor på så stora djup - 1500 meter - fanns bara i teorien, och knappt det. Man hade inte ens räknat med kylan på detta djup.
En ängslig president far i skytteltrafik mellan huvudstaden och de drabbade områdena. Ängslig inte minst för väljarnas dom i mellanvalen i november. Mån om att visa handlingskraft, i ett läge där myndigheterna i stort sett står hjälplösa. Vad Obama kan göra är att trösta, lova hjälp och hota oljebolaget BP med stora skadestånd. Och att kungöra ett moratorium för de nya djuphavsborrningar utanför bland annat Alaskas känsliga kust som han nyss hade gett tillstånd till.
Oljekatastrofen i Mexikanska golfen ställer obehagliga frågor om global miljöförstöring, snöda vinstintressen, politiker som abdikerat för marknaden och allas vårt slöseri med naturresurser och - mestadels - totala likgiltighet för vad vi lämnar efter oss till kommande generationer. Utan vår hemfallenhet åt prylar och konsumtion, skulle det inte finnas anledning att ödelägga jättelika arealer och smygande förgifta miljontals människor i Australien, Latinamerika och Afrika i jakt på uran till kärnkraften, sällsynta metaller till mobiltelefoner som skrotas efter ett år, guld att göra smycken av eller stoppa i bankvalv, och andra mer eller mindre umbärliga och sällsynta metaller. För att nu inte tala om utvinningen av låghaltig oljesand i Canada eller brunkol i östra Tyskland.
I de mestadels multinationella företagens spår följer inte bara miljöförstöring, utan också korruption, nedbrytning av sociala mönster, privata poliskårer och annat som hotar de mänskliga rättigheterna och demokratin. Ibland ställer makthavarna, som i Sudan, upp med poliser och soldater för att fösa undan bofasta och beskydda exploatörerna.
Motvilliga regeringar har inte sällan bringats på fall genom kupper. Just BP, som startade som ett brittiskt-iranskt oljebolag, fick hjälp av CIA och den brittiska underrättelsetjänsten att störta den demokratiska regeringen under Mohammed Mossadeq när denne i början av 1950-talet ville förstatliga den iranska oljan. Det banade väg för diktaturen i Iran, först under shahen, sedan under mullorna.
Oljekatastrofen i Mexikanska golfen visar att inte ens världens starkaste regering har kontroll över de multinationella företagen. Lägg till detta alla andra exempel på hur marknaden tvingat politikerna på knä under de senaste åren, och vi har anledning att fråga oss vilka det är som styr numera - politikerna eller det mer eller mindre ansiktslösa kapitalet? Och om politikerna lyckas tämja företagen, kan de tämja vårt konsumtionssug? Frågorna kletar sig fast, som den spillda oljan på USA:s stränder.