Fp måste välja spår
Folkpartiet står inför ett antal viktiga strategival. Möjligheten att välja väg för de kommande åren har öppnats genom Lars Leijonborgs avgång i september. Det utbredda motståndet mot "Lejonkungen" skall betraktas som ett personligt misstroendevotum, snarare än ett politiskt. Folkpartiet har haft samma "tränare" i tio år; ett byte på posten är därför inget märkligt i sig.
Folkpartiledaren Lars Lejonborg meddelade i går sin avgång. Nu har partiet flera möjliga spår att växla in på. Foto: Dan Lindberg/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Persondiskussionerna om Leijonborgs efterträdare har pågått länge. I och med beskedet om ordförandens avgång, släpps anden ur flaskan. Kandidaterna kan börja profilera sig öppet. De mest synliga kandidaterna representerar emellertid olika strategiska val för folkpartiet.
Tre huvudspår går att mejsla ut. Ett stickspår - inte alls otänkbart - träder också fram som möjligt för folkpartiet att växla in på. Huvudspåren först:
1. Skolspåret
Folkpartiet blir ett renodlat enfrågeparti för skolfrågor. I realiteten är man mer eller mindre i den positionen redan nu. Jan Björklunds aktivism som skolminister har drivit på utvecklingen. På sitt stora tal på folkpartiets kommundagar i helgen valde - typiskt nog - Lars Leijonborg att lansera ännu ett nytt skolpolitiskt förslag - väl koordinerat med Lärarförbundets ledning. På sin "stora dag" där Leijonborg skulle försöka vända partiopinionen till sin fördel framträdde han mer som utbildningsminister än som partiordförande. Folkpartiet är således redan ett skolparti. Frågan är om de också vill vara ett skolparti?
Det är förmodligen fullt möjligt att hänga sig kvar i riksdagen som ett enfrågeparti på skolans område. Förr i tiden dominerades fp av skollärare och adjunkter. Det kan bli så igen. Väljer partiet den strategin så är Jan Björklund gjuten som partiordförande.
2. Socialliberaler igen
Folkpartiet blir ett allmänt socialliberalt parti. Också denna strategi är möjlig att genomföra på ett sådant sätt att partiet hankar sig fram på 6-7 procents väljarstöd.
Borgerligheten är i stort behov av ett parti som är mer "snällistiskt" än de andra. Ett socialliberalt parti skulle kunna ta upp konkurrensen med vänstern och sossarna om vilka som värnar mest och bäst om t ex sjuka, invandrare, arbetslösa, bostadslösa och andra eftersatta valkretsar. Stannar folkpartisterna för detta huvudspår väljer man Cecilia Malmström eller Erik Ullenhag till ny partiledare.
3. Danska spåret
Folkpartiet blir en svensk variant av Dansk Folkeparti. Det kan argumenteras för att borgerligheten är i behov av ett parti som kan hävda sig gentemot sverigedemokraterna.
Ett folkparti som växlar in på detta huvudspår skulle inte bli särskilt vackert. Men det skulle kunna fånga in allmänt missnöjda och invandringskvirrande väljare från höger och vänster i ett sådant antal att partiet gott och väl klarar sig kvar i riksdagen.
Valet till riksdagen 2010 kan ju ända i ett resultat där alliansens
chans att regera vidare bygger på något slags samverkan med sverigedemokraterna. Ett "Svenskt Folkparti" kan kanske blockera SD: s inval till riksdagen och därmed bespara borgerligheten pinsamma förhandlingar efter valet. Nyamko Sabuni är ett givet namn om folkpartiet väljer det danska spåret. Johan Pehrson är också tänkbar.
4. Stickspåret
Folkpartiet blir ett "allt och inget parti" som levererar spretiga och detaljerade förslag om allt mellan himmel och jord. Ett sådant parti lär dock få mycket svårt att klara sig i konkurrensen. Det kommer att förlamas av interna falangstrider och motsägelsefulla utspel. Kör man in på stickspåret - t ex därför att man inte orkar föra en strategisk diskussion - spelar det inte heller så stor roll vem man väljer som partiledare.
Den de väljer kommer att ha som huvuduppgift att försöka hålla ihop besättningen på ett sjunkande skepp.