n Svar till Mårten Arnberg
Det förvånar mej något att Mårten Arnberg går i polemik (15/2) mot mig när jag hävdar att "de utsatta" drabbas av alliansregeringens skattesänkningar. Alltför många fakta talar för att så är fallet.
Samtidigt uppmanar han mej att se verkligheten i ögonen och hävdar att så många som möjligt måste arbeta för att välfärden ska kunna behållas.
Självklart måste alla arbeta när det är möjligt, det är helt grundläggande. Var ska vi annars få pengar ifrån? Men frågan är hur de pengar som tjänas in ska fördelas. Hur hög ska skatten vara, vad ska den räcka till?
Vad jag vet finns det ingen som har intresse av att ta ut högre skatt än nödvändigt. Produktionen ska inte hämmas, då får vi inte tillräckligt med skattepengar, men ojämlikheten i befolkningen får inte bli för stor, för då blir på sikt samtliga medborgare lidande. Och där har skatteuttaget en avgörande betydelse.
Jag uppmanar Mårten att läsa boken "Jämlikhetsanden". Genomgående är det så, att länder med högt skatteuttag och hög social välfärd ligger högst i nästan alla positiva värden - och lägst i negativa.
Den sociala rörligheten är också högst i de (högskattade) nordiska länderna, tack vare allas (någorlunda) likvärdiga chanser till utbildning och avancemang, möjliggjorda genom skatter. Alla medborgares möjligheter att utveckla sina anlag är avgörande för ett samhälles utveckling och välfärd.
Hundra miljarder i sänkta skatter kan ändå inte gå spårlöst förbi, det tycker jag är att se verkligheten i ögonen.