Gunnar Axén och Finn Bengtsson (båda M) skriver 07/02 en lovsång om M som garant för landets pensionärers välstånd.
Lovsånger avlägsnar sig oftast kraftigt från verkligheten och så även denna gång. S har inte riktat några skattesänkningar mot pensionärerna någon gång under de 12 år som föregick alliansperioden, men alliansen har redan gett tre stycken.
Rätt i sak men inte dess mindre en verklighetsförvanskning eftersom dessa tre skattesänkningar har tillkommit bara som en delkompensation av de stora jobbavdrag som kommit de lönearbetande till del.
Jobbskatteavdrag ger jobb och behövs för att folk ska jobba är ett annat M-mantra.
Fel, fel, fel. Damoklessvärdet försörjningsstöd och Fas-3 i förlängningen av allt är tillräckligt motiv för att bara ytterst arbetsskygga, om nu sådana finns, inte ska anstränga sig för att få ett jobb. Skatteavdrag för alla hade gett mer jobb än skatteavdrag för bara lönearbetande.
Att god välfärd hänger på att så många som möjligt arbetar och deltar i landets försörjning är en sanning för alla partier och inte enbart för allianspartierna. Så varför framställa detta som något alliansunikt. Däremot behöver speciellt de som hamnar i olycka samhällets stöd och där skiljer vi oss åt ifråga om att skattesänkningar som mer primära än satsningar på välfärd.
Och till slut nog var det ett guldläge av sällan skådat slag när alliansen tillträdde, som har möjliggjort de stora skattesänkningarna och att ekonomin fortsatt är god trots finanskrisen. Nog klarade S också av att hålla ordning på pengarna, eller har jag helt fel i detta?